Återuppväckning av förbisedda dödsmotiv
Claes Wahlin läser Thure Stenströms studie om Lars Gyllensten
Uppdaterad 2018-08-31 | Publicerad 2018-08-07
En generations hyllade författare kan av nästa generation ratas eller falla ur minnet. Vad hände med Sven Delblanc, Göran Tunström, Birgitta Trotzig eller Willy Kyrklund? Att, som Thure Stenström inleder sitt försök att återuppväcka Lars Gyllenstens författarskap, de inte omtalas eller refereras till på kultursidor stämmer. Det betyder dock inte att de inte läses. Emellanåt återkommer också författarskap som legat i träda, sådant bestämmer framtiden.
Nu är det väl också så att Gyllenstens tidiga romaner, Moderna myter, Barnabok eller Senilia – alla från 50-talet – är starkare prestationer än de som här upptar Stenström: Grottan i öknen, I skuggan av Don Juan, Skuggans återkomst eller Don Juan går igen, Baklängesminnen eller Minnen, bara minnen. Han upprepar sig, Gyllensten, låter sin starka upptagenhet med och kring döden varieras i bok efter bok.
Som läkare och icke-troende har han förvisso alltid varit fascinerad av döden och, menar Stenström, sökt svaret på frågor om livet och döden hos religiösa tänkare. Där fann han ett språk och en fruktbar diskussion som anknyter till den för både honom och Stenström viktiga existentialismen.
Stenström vänskap med Gyllensten, vilken inte är något han försöker dölja, har också givit honom möjlighet att bekräfta ett och annat. Författaravsikten fungerar här gärna som ett slags facit. Den glömde Gyllensten, till hälften biografi, till hälften bestående av Gyllenstens valfrändskaper, präglas överlag av en lojalitet med objektet, en solidaritet som inte alltid är till gagn.
I bokens bästa parti, författarprofilen, refereras visserligen en del av den
negativa kritik Gyllensten mötte på 1990-talet, men vi får inte någon förklaring till den. Eftersom Stenström i övrigt diskuterar Gyllenstens genomgående dödsmotiv i förhållande till tänkare som Augustinus, Kirkegaard eller Schopenhauer, en komparativ metod som inte anlägger sociala perspektiv, så saknas den yttre kontext som skulle kunna förklara Gyllenstens sviktande status.
Frågan är om det inte handlar om just existentialismen. De senaste decennierna har ersatt tankesystem med rötter i religion eller filosofi med identitetstänkandet, som söker sina parametrar i det sociala och det sekulära.
Där är heller inte alla lika, utan snarare så är det i olikheten, i avskiljandet från andra, som identiteten konstrueras. En sådan syn saknar existentiell grund.
Jag är osäker på om Stenströms studie återuppväcker Gyllensten. Det
är frestande att jämföra med Kyrklund, som har det gemensamt med Gyllensten att de båda skrev tankemodeller. Men där Kyrklund lyckades försänka sin lakoniska, eleganta prosa i det individuella, så är Gyllenstens romanfigurer sällan riktigt levande.
Att han dessutom var mångordig, vilket dessvärre Stenström också är, gör inte det hela lättare.