Rosenbergs revansch

helskärm

Musikaliska akademien publicerar en serie tonsättarbiografier och först ut är Per Olov Bromans text om Sveriges förste modernist, Hilding Rosenberg (1892–1985).

Rosenberg var innovativ. Sveriges musikliv var unket och provinsiellt. Hans solokonserter, stråkkvartetter, kyrkosymfonier och sonater upplevdes som sträva och dissonanta.

Biografin ger en tyglad beskrivning men saknar inte de heta ordväxlingarna, till exempel 20-talets ”Nya saklighet”, som fick den fruktade Peterson-Berger att slå ner på Rosenbergs stråkkvartett med invektiv som ”impotens, tortyr, vanvett, barbariska nattomtöcknade fantasier”. Broman gör en rosenbergare på så sätt att han klart, tydligt och lite kärvt redogör för tonsättarens estetik. En avgörande idé, som bryter mot romantiken, är att Rosenberg krävde en aktiv lyssnare som var villig att ta emot en ny sorts melodisk energi, organiska teman och motiv. Det utestänger vissa lyssnare och det var Rosenberg fullt medveten om. Hans uppdrag var inte underhållarens.

Att han även hade andra ideal förstår man av fotografiet från Röda Kvarn 1922, där biograforganisten Rosenberg lägger ut några illustrerande melodier till en stumfilm. Senare skulle han skriva filmmusik till både Alf Sjöberg och Arne Sucksdorff. Den andra bilden av Rosenberg är örtagårdsmästaren i blåställ och basker, han som liknade trädgården vid ett stycke kammarmusik.

Jag har ett starkt minne av Rosenbergs musik, den väldiga oratoriesymfonin Johannes uppenbarelse, om de yttersta dagarna i ett härjat 40-tal. Musiken tar spjärn mellan maximala kontraster, dramatiska orkesterfresker och en helt transparent a cappellakoral. Finalen skimrar av panteistens existentiella försoning. Ljus. Liv.

Lento för stråkar, också det en studie i galenskap, känns besläktat med Sjostakovijts stråkkvartett nr 8 om ett sönderbombat Dresden. Men här har Rosenberg samlat taggtrådsliknande melodier för att gestalta Ungernkrisen. Sex minuter bottenlös sorg där stråkarna gråter. Kraftfullare politisk argumentation finns inte.

Under 1930-talet ägnar han mycket tid åt scenisk musik, till exempel Resan till Amerika, känd för sin järnvägsfuga. I samma lust tillkom baletten Orfeus i stan och en spirituell opera, Marionetterna. Till bibeltexter av Hjalmar Gullberg skriver Rosenberg juloratoriet Den heliga natten, enkelt och lite orientaliskt. Tredje symfonin målar upp minnen från hans uppväxttid vid Bosjökloster, drömvisioner, fågelröster, spröda nattljud.

1940-talet är Rosenbergs monumentala period. Nu skapar han en ofattbar mängd digra stycken; symfonin Örtagårdsmästaren, operaoratoriet Josef och hans bröder efter Manns romancykel och operan Lycksalighetens ö efter Atterboms sagospel. Penseldragen är breda, musiken skälver av bilder.

I början av 50-talet hittar han fram till en friare, mera oschematisk stil; Sinfonia semplice, Stråkkonserten, Louisville-konserten. Här är det uppenbart att han vill frigöra melodin och samtidigt binda den. Glädjen i att kunna komponera är detsamma som att behärska.

1970 tyckte

Rosenberg att han behärskade sitt yrke

”någotsånär och har en hel del att tala om fortfarande”

. Sedan började handen darra, synen försvagas.

Biografi

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)