En orgie i orgier

I romanen Florina placerar svensk-kubanen René Vázquez Díaz en komplicerad erotisk relation i den något udda skärningspunkten mellan pornografi och kammarspel.

Berättelsens fiktive författare José Blazco Frías begär efter sin glömda men sedermera erinrade kärlek Florina inlemmas ständigt i allsköns juridiska klausuler, bibliska moralismer, fysiska handikapp, biografiska minnesluckor, sokratiska dialogvändningar och kulinariska orgier – det sistnämnda i ordets alla tänkbara betydelser. Bulimiska uppkastningar övergår i märkliga sexuella umgängen: vomito­fili. Kroppsdelar, allt som oftast intima, varvas, byts ut och liknas vid ingredienser från det kubanska köket.

Det är möjligt att dessa kroppsliga och alluderande kopplingar är försök till att konkretisera den ”beröring mellan upplevelse och omvandling” som i Vázquez Díaz Hägringens tid sades vara kravet för att skriva god poesi. Men det finns något i den nya romanens uttryck som inte helt övertygar mig. Över de än kontingenta och nyckfulla, än hämndlystna och kontrollerande fysiska begären, som tilldrar sig mellan Florina och José, vilar den senares allt för behärskade prosa. Som vore romanens ram­berättelse och språkdräkt endast anpassad till de mindre emancipatoriska begären.

Vázquez Díaz är naturligtvis medveten om svårigheten med att skildra motstridiga sexuella begär när han låter Florina berätta för sin fiktive författare att ­”orden vi använder bestämmer själva minnet av det som hänt”. Orden undergräver alltid upplevelsens autenticitet och ersätter den med fiktion eller representation, liksom pornografin alltid är något annat än det sex eller begär som ska förmedlas.

Men samtidigt ställer pornografin (till viss skillnad från gängse litteratur) kravet på att läsaren ständigt identifierar sig med ögonblickets intensitet, snarare än följer berättelsens löpande sammanhang. Sådana reservationer till trots kvarstår dock ­frågan om vilken språklig form som bör ges åt de oregerliga ­begär som stundtals tycks vilja bryta igenom Josés prosa.

Det kanske skulle ha varit nödvändigt att låta omvandlingen, som torde vara begärets modus, bestämma den poetiska upplevelsen snarare än tvärtom?

Johannes Björk