Oscarsson spelade brallorna av Sverige
Publicerad 2014-11-01
Folkkäre skådisdivan saknade nivåreglage för sin impulsiva personlighet
Människan bör vara lite försiktig med att göra det hon är bra på. Särskilt om människan försörjer sig som skådespelare.
På scenen tycks Per Oscarsson ha spelat brallorna av sina kollegor med en sårig nerv och närvaro utan motsvarighet i det svenska femtiotalet. Det är värre beställt med filmrollerna. När han var ung brukade regissörerna rollbesätta honom som överspänd kuf. På äldre dar fick han göra pliriga kluriga gubbar med ett hjärta av guld.
Oscarsson hade ett komplicerat förhållande till sitt yrke. Han kunde plötsligt lämna teatern eller tv-studion mitt i produktioner där han spelade huvudrollen; allt och alla måste underkastas hans personliga krav på äkthet. Filmkarriären ebbade ut i småroller i så kallade ”europuddingar” – intereuropeiska filmproduktioner som slår mynt av ländernas olika stödsystem. Sina sista decennier ägnade han åt att skriva version på version av en självbiografi vars manus brann inne samtidigt med honom själv nyårsnatten 2010.
Nu har han i alla fall fått sin biografi, skriven av en mästare på området, Klas Gustafson. Byggmästarsonen Oscarsson kom in på Dramatens elevskola som 17-åring, lämnade Dramaten när konkurrenten Jarl Kulle fick huvudrollerna, flyttade till Göteborgs stadsteater och slog igenom med dunder och brak i Hamlet 1953. Oscarssons Hamlet blev en livsavgörande upplevelse för unga blivande kollegor som Sven Wollter, Thommy Berggren och Iwar Wiklander. Lena Söderblom har i 60 år vägrat att se någon annan skådespelare göra rollen.
Men mitt i succén, i december 1953, försvann plötsligt Oscarsson från teatern utan förvarning. Det blev stora tidningsrubriker – men han hade inte tagit livet av sig. Han hade helt enkelt gått in i en kris, fått panik och gett sig ut på Europas landsvägar.
Teaterchefen förlät honom – oberäkneliga geniala skådespelare skapar rubriker och säljer biljetter. Kollegorna förlät honom inte.
Själv förklarade han:
”Mina nerver blev förstörda av teatern. Jag vred mig i kramp för att få ut något av alla dessa roller man gav mig, Våt av skräck stod jag i fönstret på Stadsteaterns hemska baksida och mätte avståndet ner till cykelställen. Eller också gömde jag mig uppe på vinden för att inte gå ner till logen och fylla vatten i handfatet, det påstås att man inte känner så mycket när man skär av sig pulsådrorna i vatten.”
Oscarsson tycks ha saknat varje form av volymkontroll i sin personlighet. Det var antingen av eller på, för fullt blås. Som ung Dramatenaktör gick han med i Jehovas vittnen, blev vapenvägrare och frikallad. När han förlorade sin Gud insisterade han på att få göra vapentjänst för att försvara sin fästmö Harriet Andersson (som glömt honom för Ingmar Bergman). Oscarsson var vegetarianen som övergick till att leva uteslutande på entrecote, blev broileruppfödare och levererade 30 000 slaktfärdiga kycklingar i månaden. Nyanser var inte hans starka sida.
Som så många andra skådespelare hade han ett sårigt förhållande till regissörer. Helt ung råkade han ut för Dramatensadisten Olof Molander som uppmanade sin ensemble: ”Tänk inte, det gör jag.” Oscarsson tänkte. Han kom aldrig att jobba med Ingmar Bergman heller.
Sin omtalade genialitet hade han ett rätt avspänt förhållande till:
”Geni är ingenting mystiskt och har ingenting med en medfödd begåvning att göra. Det är ett annat ord för att ligga i. Och att ha en stark motivation.”
1966 fick han pris som bäste manlige skådespelare vid festivalen i Cannes, för huvudrollen i Henning Carlsens film Svält. Men det var när han samma år drog av sig långkalsongerna i Hylands hörna som de svenska tidningarna tog fram världskrigsrubrikerna. När han en vecka senare använde ordet ”knulla” i radio ingrep radiochefen själv:
”Tilltaget innebär en grov illojalitet mot företaget, mot överordnad och mot övriga medverkande. Det inträffade ger anledning till disciplinära åtgärder mot de ansvariga för programmet.”
Ord och inga visor från ett brutalare – och möjligen uppriktigare – Sverige.
Fantasten Per Oscarsson är en biografi av Klas Gustafson i bästa form, vilket innebär att vi inte bara får ett porträtt av en artist, utan av en epok. Det är ett välskrivet och oavbrutet underhållande porträtt av en stor skådespelare och en ärlig sökare med dräpande självinsikt. Och man tackar sin lyckliga stjärna för att man sluppit jobba med honom.