Den förnumstiga papparösten tar över

Berättaren ställer sig i vägen i Agnes Lidbecks nya roman

Sven Anders Johansson

helskärm

Det är svårt att komma på någon författare under det senaste decenniet som etablerat sig så snabbt och framgångsrikt som Agnes Lidbeck. För sin strama triptyk Finna sig (2017), Förlåten (2018) och Gå förlorad (2019) hyllades hon som medelklasstillvarons lyhörda avslöjare, eller ”futtighetens epiker” som Martina Lowden formulerade det.

Den nya romanen Nikes bok är större till formatet: en 744 sidor lång släktkrönika om tre familjer i det fiktiva kustsamhället Kummelvik, någonstans på Österlen. Livets små futtigheter finns även här, men också större gester, teman och anspråk.

Det handlar om moderskap och ansvar, om kärlek och kommunikation, åldrande och död. Men också om konstnärskap, om blodsband, om missbruk, om ensamhet, om tidens gång och ett Sverige i förändring. Det blir en hel del.

Titeln pekar ut Nike, eller Nikky, som romanens huvudperson, men det finns ett tiotal personer till som får lika stort utrymme. En är konstnär, en annan fiskare, en tredje entreprenör, några är hemmafruar, varav en slutar som lokal friskolemagnat. Boken följer deras livsöden från 1982 till 2019. Skildrar hur band knyts, klipps av och lappas ihop. Hur liv abrupt tar slut och nya uppstår.

Då och då klipps händelser ur den politiska samtiden in (typ: Christer Pettersson hos Robert Aschberg), som för att fånga ”de stora samhällsförändringarna” som det står på baksidan. Det blir lite klichéartat. Detsamma gäller de mer filosofiska reflektioner som berättaren då och då flikar in – om fraktaler, om havet, om litteraturen. ”Människan, säger Svetlana Aleksijevitj, är både mera skrämmande och vackrare än litteraturen.” Jaha. Fast är inte den sortens referenser, ironiskt nog, ett slags markörer som säger att detta är just vacker litteratur?

Lidbecks styrka ligger i stället i meningsbyggnaden, i hanteringen av språkets minsta beståndsdelar – skiljetecken, tempus, pronomen. Som i denna branta passage där två personer, innan de försvinner ur handlingen, funderar över sin möjlighet att agera, att göra skillnad: ”’Borde vi inte’, säger Pia och Viveca, med normal röststyrka, innan de glömmer vad de borde och blir socionom respektive bibliotekarie, flyttar till Landskrona respektive Örebro, får två barn respektive inga, en sorg.”

Här, liksom på många andra ställen, mejslar romanen effektivt fram små avgörande ögonblick, öppningar där allt står och väger, där livet kunde ha tagit en annan riktning. ”Han ser hur hon bestämmer sig, beslutet går som en skugga över hennes ansikte, så är den borta, och hon är det han ber henne att vara: bestämd, säker.” Närheten till det som inte blev av uppenbaras. Det är effektfullt, men som alla grepp som överutnyttjas blir det också lite tjatigt. Till sist blir minsta futtighet ödesmättad, varje ögonblick ett vägskäl.

Detta med ödet och tidens gång är kanske det mest centrala av romanens alla teman. Lidbeck jobbar mycket med både fram- (”Senare kommer hon …”) och tillbakablickar. Det är både ett sätt att leda läsaren och att sträcka ut berättelsen i tiden. Att visa upp livet som går, trots alla större och mindre ”katastrofer” som då och då bryter skeendet.

Men även om detta pågående liv är kollektivt på ett intressant vis, blir ett annat ”vi” alltmer framträdande under romanens gång. Som här, där förkärleken för retoriska upprepningar också syns:

”Så vi vet att kärleken är det enda vi söker, och samtidigt är vi rädda för att finna den i dess rena form.

Samtidigt vet vi att vi hade den en gång, om den någonsin funnits.

Samtidigt vet vi att ingen någonsin älskat som jag älskat. Ingen har älskat mig som jag älskar dig.”

Det är alltså inte någon av romankaraktärerna som säger detta, det är berättaren som riktar sig till läsaren. Problemet med detta återkommande grepp (tell, don’t show) är inte främst att berättaren ställer sig i vägen för den egna berättelsen, problemet är detta ”vi”. Det är ett vi som befinner sig utanför handlingen, som vet lite bättre än de fiktiva karaktärerna.

Som en förnumstig pappa talar berättaren om hur allt ligger till, inte bara i fiktionen, utan också med kärleken och livet i stort. När det dessutom krävs att jag ska humma med i högstämdheterna lämnar jag romanen med insikten att den inte är för mig.