Förtvivlat roligt

Magnus Edlund läser Martin Kellermans träffsäkra romandebut

När Martin Kellerman, en av Sveriges mest kända serietecknare, kommer ut med en roman uppenbarar sig omedelbart frågan ”Är det här ’Rocky’ fast som prosa?”

Nej, det är det inte. Visst finns det vissa beröringspunkter med seriestripparna om Sveriges mest bakfulla hund - att en av huvudpersonerna är en oförbätterlig slacker, fascinationen vid droger och alkohol, relationsbryderier – men Allt blir inget är ändå något helt annat.

Kea är en 16-årig tjej som gillar att festa. Max är hennes kusin, en osäker spelnörd. En sommar, ”den enda sommaren jag är 16”, är de ute och seglar tillsammans och lägger till vid en skärgårdsö där Florian, en 28-årig enstöring, bor i sin farmors gamla sjöstuga.

Saker händer.

Boken kan beskrivas som en emotionell pusseldeckare, eller kanske en relationsthriller, där läsaren sakta får ledtrådar, inte till att lösa ett brott, utan till att förstå varför karaktärerna gör som de gör.

För trots att romanen är skriven i jag-form, och att man får följa de tre huvudpersonernas mest privata tankar, är det svårt att komma dem nära. Inte för att de är dåligt skildrade, tvärtom, deras streams of consciousness är skarpa, välfunna och smärtsamt trovärdiga.

Det är svårt att komma dem nära därför att de inte känner sig själva. Kea är på tonåringars vis för upptagen med att oroa sig för vad andra tycker om henne för att hinna tänka på vad hon själv vill. Max ältar sin bitterhet mot andra för att slippa tänka på sin egen situation. Florian självmedicinerar med piller och alkohol.

Faktum är att jag sällan stött på en så träffsäker skildring av ångest och ängslighet. Från vanlig tonårsosäkerhet till olycklig kärlek till post-traumatisk stress; Kellerman skapar känslan av att man bosatt sig i karaktärernas hjärnor.

Tankarna sprutar åt alla håll, ibland långsamt eftertänksamma, ibland som en manisk twitterström av korta meningar, men efter ett tag märks det att de cirklar kring någonting. Någonting som inte får tänkas. Något som inte går att låta bli att tänka på. Fixeringen vid trivialiteter blir ett fåfängt försök att hålla tankarna borta från sanningarna som kan få vardagen att haverera.

Ett sätt att fly är att drömma om framtiden. En bättre framtid. Kea längtar efter nästa fest och nästa kille; Max vill bli populär och rik, och Florian fantiserar om att segla jorden runt i flärd och lyx.

Det är i dessa planer och förhoppningar som en oerhörd ensamhet uppenbarar sig. Kea, Max och Florian är fångna i sina egna huvuden, och bakom deras uttalade framtidsdrömmar döljer sig en längtan efter något så stort att det knappt går att uttala: gemenskap, samhörighet, att älska och bli älskad. Att någon ska förstå dem.

En individ är den minsta sociala enheten, vilket blir mer än tydligt i Allt blir inget. Själarnas avstånd är smärtsamt stort, och hur nära karaktärerna än kommer varandra är det inte tillräckligt. Nedtyngda av sina egna tankar och sin egen självmedvetenhet är de inte ens kapabla att känna igen närhet när den står framför dem.

Kellerman visar sig vara en människoskildrare av rang även i detta medium. Han bygger sin text likt någon som leker med lego: en bit i taget, men som utomstående vet man aldrig hur nästa bit kommer att se ut eller var den kommer att placeras.

Oförutsägbarheten är, näst de fenomenala psykologiska skildringarna, romanens kanske största styrka. Eftersom huvudpersonerna själva knappt vet varför de agerar som de gör, blir det en härligt skumpande åktur för läsaren.

För trots att boken i så hög grad är präglad av ångest, skuld och skam, så är det här en oerhört underhållande roman. Den är fyndig, välskriven och rent utav briljant på sina ställen.

Kanske är detta ytterligare en beröringspunkt med Rocky, där avgrundsdjupt mörker kan skildras med en vinglig klackspark och en avmätt high five. Nej, Allt blir inget är inte ha ha-rolig på samma sätt som Rocky är i sina bästa stunder, men den har en humoristisk, sarkastisk ton som känns karaktäristisk för Martin Kellerman.

I slutänden blir Allt blir inget en studie i mänsklig ensamhet, och en illustration av hur svårt vi hårlösa apor har att göra oss förstådda – ens för oss själva.