”Jag känner mig som elva år”

Kerstin Ekman, 73, hinner inte med alla idéer

Tänk dig en stor mörk skog på natten, full av mystiska ljud.

Sätt författaren Kerstin Ekman där på en stubbe.

Blir hon rädd?

Knappast.

– Största risken i skogen är väl att man snubblar, säger Kerstin Ekman krasst. Då är jag mer rädd i stan, för opålitiliga hundar som inte är kopplade.

En av Sveriges största författare är nöjd. På tisdag kommer den bok ut som hon tyckt varit allra roligast att skriva: en essäsamling om skogen, som alltid fascinerat henne. Hon har gjort anteckningar och samlat litteratur i trettio år, och så har ”Herrarna i skogen” växt fram.

Ett av Kerstin Ekmans allra första minnen är just från skogen när hon var en liten flicka på tre-fyra år.

”Pappa gav mig trygghet”

– Pappa gick med mig i en sittvagn, ombyggd för att ta sig fram över stora, grova granrötter. Han beättade att de var trollens armar som stack upp. Pappas trygghet då är kanske det som gjort att jag aldrig varit rädd.

Boken tar upp skogens många sidor: som bruksområde, litteraturkälla, botanisk skatt. Och som hemvist för troll, vättar och mystiska mörkrets krafter. Även om Kerstin inte tror ett smack på sådant brukar hon be om ursäkt när hon kastar överblivet hett kaffe på marken, där småfolket enligt sägner håller till.

– Det bara blir så, liksom att jag inte lägger nycklar på bordet.

Tajming är allt, brukar det heta. Att denna skogsbok landar på bokhandelsdiskarna just under debatten om människans skövling av naturen är ren tur.

– Jag är glad över uppmärksamheten, jag hade nog inte väntat mig det. För mina romaner, visst, men denna...Jag är glad att ni är här, till exempel!

Ingen skrivkramp

”Här” är en hemtrevlig lägenhet på Ös-termalm i Stockholm där det bjuds på hembakta muffins och pulverkaffe. För här är Kerstin och hennes man mest när jobb, vänner eller kultur för dem till stan. Annars bor de på sin gård i Roslagen. Kanske är det livet utomhus som gör att Kerstin både ser ut och verkar piggare än sina 73 år.

– Tja, jag känner mig som elva år fortfarande. Jag sover mycket, röker inte och tar bara något glas rödvin ibland, säger hon och skrattar. Men blir snart allvarlig:

– Jag tror faktiskt att det viktigaste för att hålla sig igång är ett riktigt, viktigt arbete. Människan är född för att vara sysselsatt.

Det tänker hon fortsätta med. Skrivkramp eller brist på inspiration är helt avlägset.

– Jag har alltid haft fler idéer än jag hunnit förverkliga. Det är en gåva, en nåd, som aldrig upphör att förvåna mig.

”Jag var ung, blond och söt”

Den gåvan kom tidigt. Kerstin Ekman är en av våra första kvinnliga deckarförfattare. Hon var 27 år och förlaget gnuggade händerna.

– Jag var ung, blond och söt, och åkte nog omkring en del på mitt utseende. Det var en dråplig tid. Jag fick gå till en fotoateljé för att ha en porträttbild till reklamen. Redaktören tyckte att den hade både ”body and soul” minns jag, ha ha. Det var så annorlunda mot i dag – samma bild användes överallt.

Flera gånger under intervjun nämner Kerstin Ekman sin man Börje på ett självklart och kärleksfullt vis. I år har de bott ihop i 40 år. De verkar ständigt ha projekt tillsammans, inte minst när det gäller djur och natur.

– Gemensamma intressen är viktigt. Det går inte att komma hem från två totalt olika jobb och sedan kräva att bli underhållen av den andre. För första gången har jag nu också släppt in honom i en bok från början, i arbetet med ”Herrarna i skogen”.

Fakta: Kerstin Ekman

Kerstin Ekmans boktips till:

Cecilia Gustavsson