Allt blir bara värre

I Marie Norins prosadebutbok Kupa finns ett jag som oförtrutet kämpar mot motgångar och katastrofer som i en eskalerande takt drabbar henne, vilket påminner lite om den franska författaren Marie Redonnets böcker.

Det börjar med dimma och flugsvärmar som rasslar förbi, men snart följer regn och vådliga översvämningar. Jaget befinner sig i ett hus tillsammans med madam och herr O, som väl närmast är en betjänt eller trädgårdsmästare. Jagets uppgift är att under dagliga sessioner lyssna på och nedteckna madams drömmar. Det är inte en helt jämlik relation förstår man; madam har övertaget.

Jaget är författare och har gott om tid att ägna sig åt sitt skrivande, men det blir allt svårare att arbeta på grund av de yttre omständigheterna, och även herr O:s radio som han envisas med att sätta på just när hon satt sig för att skriva och behöver arbetsro. Därtill råkar hon ut för en hel del kroppsskador när hon försöker åtgärda störningsmomenten. Till exempel faller hon illa och slår kinden vilket gör att tungan svullnar och hon får svårt att tala. Men hon ger inte upp: ”Jag schkulle behöva pjata med ej om ejt jadijolyschnande”, säger hon till herr O. ”Det böjjaj schännasch ohållbajt.”

Allt blir naturligtvis värre och värre i den stramt hållna historien där varje händelse följer av nödvändighet på den förra. Detta udda ménage à trois rör sig enligt en exakt, hårt kontrollerad koreografi; här finns inga språkliga felsteg. Marie Norin har skrivit en träffande allegori över ett psyke i skrivprocess. Visst anar man en frihet någonstans men den finns nog bortom bokens pärmar.

Roman

Cecilia Annell (kultur@aftonbladet.se)