Biografi om Jagger säger inte mycket

Stones-sångarens liv har blivit 650 sidor bok

helskärm

För 30 år sedan kontrakterades Mick Jagger för att skriva sin självbiografi. Det skulle bli århundradets rockmemoarer. Med hjälp av en spökskrivare skulle världen äntligen få inifrånberättelsen om Stonesikonens skörlevnad, direkt ur den berömda munnen.

Men manuset som levererades var häpnadsväckande tråkigt. Utgivningen skrotades och förlaget krävde tillbaka förskottet på en miljon pund.

På 50 år har inte en enda journalist lyckats locka ur Mick Jagger ett personligt intervjusvar. Han besvarar alla frågor om sitt förflutna med att han inte minns någonting.

Så Philip Norman, den brittiska rock­adelns mest ihärdige levnadstecknare, kämpar med uppgiften i sin nyutkomna biografi Mick Jagger. Och det är ett otacksamt jobb att plocka isär en myt när människan bakom den knappt ger sig tillkänna.

För det mest uppseendeväckande med Jagger är att han inte har någon historia. Han växer upp i en jättetrevlig medelklassfamilj, får höga skolbetyg utan att anstränga sig, är en duktig idrottare, börjar lyssna på blues och hoppar senare av ekonomistudierna för att satsa på Rolling Stones.

Genom hela sitt liv framstår han som någon som flutit ovanpå och åkt med i farten och inte känt något större engagemang för annat än att miljonerna rullar in som de ska. I boken visar sig den beryktade snålheten med jämna mellanrum. Betalar vi för det? är den vanligaste frågan han ställer under turné­förberedelserna. Hushållerskan får ständigt för lite pengar att handla för, det skatteplaneras och efter att han övertalat Marsha Hunt att föda hans barn flyr han fältet och sträcker sig till att ge henne 200 pund och LÅNA UT ett smycke.

Det är inte Philip Normans avsikt att svartmåla Jagger, tvärtom försvarar han honom vid upprepade tillfällen, men det samlade intrycket blir det av en ansvars­lös, tom och rätt obehagligt omogen personlighet. Att 69 år gammal fort­farande vara angelägen om att framstå som cool är skrattretande, hur ivrigt Norman än försöker övertyga oss om att Jagger är ålderslös. (Samtidigt beskrivs hans exgroupies i raljanta ordalag som gamla hippietanter, och det är så tröttsamt att jag först inte orkade skriva det.)

Som Stonesfan gör man bäst i att undvika den här boken och återvända till mytbildningen; musiken, bilderna och filmerna. För även om artistbedömningar på moraliska grunder är en av samtidens mer oroande popkulturella tendenser, så går min egen gräns just här – vid 650 sidor om en trist strateg och snåljåp som aldrig avslöjar något om sig själv.