Sorgespan efter det S som flytt

”Efter guldåldern” speglar socialdemokratins försvagning

helskärm

I takt med att det nyliberala rallyt rullar ­vidare ter sig efterkrigstidens välfärdsprojekt allt mer som en historisk parantes. Med sorg spanar allt fler efter den tid som flytt. I boken Efter guldåldern – resultatet av en samling vänstersinnade ­Södertörnforskares intresse för arbetar­rörelsens inflytande i det moderna sam­hället – bekräftas den breda besvikelsen med konkreta exempel från vitt skilda fält.

Genom intervjuer visar Mats Lindqvist hur industriarbetare har internaliserat ­kapitalismens krassa logik. Under osäkerhetens tryck har kampen för högre lön och bättre villkor ersatts av förståelse för företagens slimmade jakt på profit. Samuel Edquist frilägger ett i grunden förändrat historieintresse. Förr grävde man där man stod under folkbildningsflagg. I dag används det förflutna för att marknads­föra kulturarvsturism. Att socialdemokratin är så idéfattig förklarar Kjell Östberg med oförmågan att sedan 60-talet integrera (vänster)intellektuella i rörelsen. Viljestarkt och hoppfullt framåtblickande förlorades och ”kanslihushögern” kunde förbereda systemskiftet.

Iakttagelserna gör det lätt att längta ­efter ett svunnet idealtill(s)tånd. Werner Schmidt komplicerar dock bilden. Ofta sägs att idétrogna socialdemokrater knäsatte en specifikt svensk modell på 1930-talet. Mellankrigstidens måttfulla ­reformer hade dock många konservativa motsvarigheter på kontinenten. Att välfärdsstaten möjliggjordes av efterkrigs­tidens rekordår – och att dess korporativistiska drag framstått mindre försonliga om fascismen segrat – gör att den måste förstås som resultatet av lyckliga omständigheter lika mycket som av med­veten politik. Därtill påminner Lars Ekdahl om att socialdemokraterna stärkte och koncentrerade det svenska industrikapitalet samt att demokratiseringen av den egna rörelsen och offentlig sektor snabbt klingade av.

Antologier är alltid aviga. Genom att ifrågasätta en svensk och socialdemokratisk framgångssaga blir Efter guld­åldern dock ett viktigt debattinlägg. Vår samtid fordrar radikal solidaritet. Det är emellertid tveksamt om den går att frambringa med tillrättalagt tillbakablickande.