Megalomani-festival
Christer Björkmans biografi svänger men Ann Charlott Altstadt får inte svar på sin fråga: ”Vad fan hände?”
Publicerad 2017-12-08
Christer Björkman har pensionerat ordet schlager, ändå kan jag inte undgå att läsa hans biografi som just en sådan. Fördjupningar saknas och moll-toner hörs för sällan enligt min smak, men vi snackar ju underhållning.
Det är trots allt festival så verserna röjs strax undan för att ge plats åt riviga refränger och tonartshöjningar med extra allt. Det sjunger om livsberättelsen, från kung över småstadsdekadensens Borås till general över Eurovisonens hejdundrande Mello, så rappt, fräckt och kul med mild ironisk distans.
Mellan raderna söker jag dock svaret på en högst personlig fråga. Vad fan hände egentligen? Hur kunde jag, som kritisk men trogen tittare sedan barndomen, drabbas av grav Melloutmattning?
Och i den underhållande artist- och kändisparaden syns mig en misstanke bekräftad. En stegrande megalomanisk satsning på minsta gemensamma nämnare för att fånga lördagens alla tittarsegment, och samtidigt hela eurovisionområdets publik via den internationella juryn, har tunnat ut en potentiell gala till vattnig grynvälling.
Vi tar det från början. Det fanns en tid då tv-festen var hotande nära att stelna i en krympande angelägenhet för fjolliga bögar och töntig arbetarklass. Schlagern var ett kastmärke på folk som hyllade dålig smak. Schlagern var inte ens för kommersiell längre, som på 70-talet. Den var Bert Karlsson, det vill säga lågt vulgofult och fölklit. I det läget ges den forna festivalvinnaren (1992) och fantasten Christer Björkman, alias Regnbågs-Stalin, uppdraget att blåsa allt schlagerdamm ur den heliga lördagsunderhållningen.
2002 står så slaget mellan det nya fräscha, som Afrodites discobidrag mot det gamla och ingrodda, det vill säga ”skräckscenariot” Kicki, Bettan & Lotta och så Bert. Med begrepp som bakåtsträvarna mot reformisterna, hegemoni och paradigmskifte får Björkman underhållning att låta som en politisk strid. Och trots hans ”fasa” att jurygrupperna och det svenska folket skulle ”fega ur i sista stund” fullbordas skiftet:
Det är inte låten utan treminutersshowen som en ny tid, läs Europa, kräver. Det intressanta med Björkmans inifrånskildring av blod, svett, tårar, ångest och passion är att det inte är SVT-cheferna som måste övertygas om detta, utan tittarna, folket.
Men folket kan utgöra ett hot även när det gäller nöje så Björkman tvingas som vilken politisk elitaktivist som helst spärra inflytandet från folkliga krav och strömningar. När svenska folket 2010 ännu en gång röstar fel, då Anna Bergendahls gulliga röda conversedojor vinner, tvingas han slutligen avsätta resterna av den svenska juryn till förmån för internationella experter.
SVT satsar alltså på utvalda hästar för europafinalen, resten av startfältet är medie- och publikbeten
Björkmans devis – bästa möjliga artist kopplas till lämpligast låt oberoende av skivbolag – låter i dag som en självklarhet. Men problemet är att alla bidrag inte väljs för att vinna utan för att artister ska generera rubriker och bredare publik. 2012 verkar Björkman exempelvis lägga allt krut på den redan utsedda vinnaren Danny Saucedo men överraskas när Loreen storlevererar och tvingas sms:a ett ”Oops” till Dannys manager. SVT satsar alltså på utvalda hästar för europafinalen, resten av startfältet är medie- och publikbeten som urartat i trött genrerepresentation.
Rädslan för att tv-tittarna ska banga inför allmän kvalitet till förmån för intressenischer betyder också en alltmer stiliserad standardvariation, avskalad ner till anonymitetens gränsland. Ris och ros till det som sticker ut och av hör till min tittartradition i tv-soffan från Schlagern till Mellon men nu finns liksom inget att säga längre.
Otåligt stum väntar jag på mellanakternas eventuella comic relief, med känslan av att lyssna till en föreläsning om hur du vacuumförpackar matrester.
Christer Björkmans biografi är ändå himla bra som treminutersshow.
Segmentspekulationen har lett till ett spelande med kopior av kopior av kopior, märkta som säkra kort. Så jag undrar till slut hur mycket mer Mellon tål i form av Bieber-grabbar, rockabilly och club-akter, ung med skinn på näsan-tjejer, förortscreddiga cool-killar, tatuerade farliga men fulla av fina känslor-ynglingar, mogna damer med ballader, rytande eldsprutande hårdrockspasticher, gladhurtiga sprattelgubbar och särlingar som tar revansch tillsammans med kändisar som tar det med en klackspark som alla, hoppas Björkman, ska väcka våra känslor.
Var ska det sluta? Det ultimata bidraget vore förstås Micke Persbrandt som sjunger en vääääldigt staaaark låt om alla förlorade år för sin Sanna och alla medberoende, med text av Jonas Gardell och Horace Engdahl, musik av Benny Andersson och Noonie medan en församlad svensk press hoppas på återfall. Förlåt min cynism, jag är besviken men värst av allt – uttråkad.
Christer Björkmans biografi är ändå himla bra som treminutersshow. Det svänger medryckande om både höjdpunkter och djupa dalar i hans bidrag till svensk tv-historia. Så mina melloandar har vaknat till liv igen och som jury skickar jag Mellon direkt till Andra chansen 2018!