Jesus, vilken apostel

Per Svensson jämför Daniel Suhonens bok om Juholt med Bibeln – och Emil i Lönneberga

Han har instruerats att infinna sig vid Grind 1 nära Terminal 5 strax efter klockan 17. Där finns en obemannad vaktkur med en telefon. Han slår ett nummer, blir insläppt, får legitimera sig, går igenom en säkerhetskontroll och förs till ett vip-rum. Han får vänta en dryg kvart innan Håkan Juholt kommer. Partiledaren har mellanlandat under sin botgörarturné. De är ensamma i rummet. Det är ett känsloladdat möte.

”Du var min ende krigare”.

Under nästan rituella former delar de på en räksmörgås. Så talar de i en timme. Sedan måste Juholt vila.

Vi befinner oss i den svenska politikens Getsemane, hösten 2011. Hur många av de partivänner som nyss strödde palmblad och rosor för sin ordförandes fötter är nu redo att i stället ropa ”korsfäst, korsfäst”? Snart ska han snärjas av fariséerna i verkställande utskottet, pinas av de politiska tv-reportrarna och gisslas av kvällspressens legionärer.

Den trogne aposteln Daniels möte med den jagade Juholt i ett enskilt rum på Arlanda är en nyckelscen i Partiledaren som klev in i kylan. Daniel Suhonens tell-and- be-damned-story om det knappa året som inofficiell talskrivare och rådgivare åt Håkan Juholt har presenterats som en skandalbok. Rubrikerna har handlat om läckor och svek och knivhugg i ryggen. Och det är inte utan att man efter avslutad läsning känner stark lättnad över att inte vara socialdemokrat. Att verka på central nivå i det socialdemokratiska partiet tycks vara lite som att bo i ett terrarium. Ingen har något intressant att säga. Alla kan när som helst blotta gifttänderna.

En alternativ titel skulle kunna vara ”Daniels bok”. I långa stycken framträder Suhonen just som en gammaltestamentlig profet som nedkallar svavel och eld över de Brantings barn som övergivit sin tro för att i stället tillbe marknaden och idka skörlevnad med näringslivet. Röda avfällingar, kallar han dem på något ställe.

Men framför allt är detta ändå en passionshistoria. Det som ger nerv och liv åt boken är den psykologiska och politiska relationen mellan Håkan Juholt och Daniel Suhonen. Det är då viktigt att betona att det handlar både om psykologi och politik. De psykologiska faktorerna driver fram politiska förhoppningar. De politiska förhoppningarna förstärker de psykologiska faktorerna.

När Juholt i januari 2012 ska släpas inför partiets överstepräster skickar han ett sms till Suhonen: ”Tror Wanja planerar att avsätta mig i morgon. Gör vad du kan. Använd alla kontakter.” Ett knappt dygn senare, på morgonen onsdagen den 19 januari, skickar Suhonen i sin tur ett stöd-sms till Juholt: ”Ibland måste jag säga att jag hatar delar av detta parti, den kannibalism som nu råder. Jag fattar att du säkert har en hemsk dag framför dig. Stå stark, fast jag vet inte om jag skulle pallat. Sitt kvar, låt dig inte sparkas på. Jag skulle vilja vara med på mötet och försvara dig mot de hungriga vargarna, de falska hyenorna och de skällande valparna. Du har många fel och brister, men den politiska bakgrunden till deras vilja att avsätta dig är det som skrämmer mest. Asätandet, huliganismen med vår rörelse.”

Hang on Lord, I’m gonna fight for you …

”Wanja” är den dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin. Vargarna, hyenorna och valparna är hennes kollegor i den socialdemokratiska partiledningen. I dessa sms är det som om partiet, det äkta och sanna partiet, har krympts till två personer, till en enda relation:

– Du och jag Håkan.

– Tror jag det, du och jag Daniel.

Håkan Juholt har som få andra svenska politiker satt fart på den svenska skribentkårens litterära associationsförmåga; Åsa-Nisse, Jeppe på Berget … När jag själv i mars förra året recenserade statsvetaren Tommy Möllers och journalisten Margit Silbersteins version av den tragikomiska historien om Håkan Juholts väg till och från makten, boken En marsch mot avgrunden, såg jag framför mig en buskisgestalt drabbad av romerskt kejsarvansinne. Caligula utnämnde sin häst Incitatus till konsul. Håkan Juholt gjorde Tommy Waidelich till ekonomisk-politisk talesperson.

Daniel Suhonen arbetar, medvetet eller omedvetet, också han med litterära förlagor. Vid sidan av Bibeln skulle man kunna lyfta fram Astrid Lindgren och hennes många skildringar av ett ställföreträdande far-son-förhållande: Lillebror och Karlsson på taket, Rasmus och Paradis-Oskar, Emil och Alfred. Man kan tänka sig Partiledaren som klev in i kylan som skriven av en vuxen Emil i en omvärld som inte förstår hans beundran för Alfred, som i stället gör sig lustiga över vännen, hånar och förnedrar honom.

När berättelsen börjar är Suhonen dock långtifrån ensam om sina varma känslor för Juholt. I dag är det lätt att glömma att hela partiet tycktes vara i gasen över att äntligen ha fått en äkta sosse från folkdjupet som ledare, en man med mustasch. Att Daniel Suhonen, socialdemokratisk vänsterintellektuell, söker kontakt med den nya ledaren är i det perspektivet inte det minsta märkligt.

Suhonen är kritisk till mycket, för att inte säga det mesta, i socialdemokratins politiska utveckling. ”Högern” i partiet har fått för mycket makt. Ideologin har reats ut. I Juholt anar han en August Palm för 2000-talet. Och som så många andra intellektuella före honom faller Daniel Suhonen för frestelsen att försöka bli maktens inre röst, den som styr den som styr. Det lyckas honom, åtminstone delvis. Med redaktörskapet på rörelsens tidskrift Tiden som cover blir han Håkan Juholts hemlige talskrivare och förtrogne.

Haken är att Håkan Juholt inte förmår hantera makten. Snacka går ju, men sen … I slutet av maj 2011, bara två månader efter partiledarvalet, håller Håkan Juholt ett tal på Handels kongress i Stockholm. I boken beskriver Suhonen sina reaktioner: ”Jag blev medryckt, berusad, kände ett växande behov av att hjälpa och skydda Juholt”.

Hjälpa och skydda, är nyckelorden. ­Varifrån kommer detta behov? Borde inte rollerna ha varit omvända? Borde det inte snarare ha varit den mäktige ledaren för Sveriges största parti som hjälpte och skyddade den unge idealistiske partivännen? Det är uppenbart att man måste förstå Suhonens förhållningssätt i ljuset av hans egen familjehistoria, så som han berättade om den i en fin intervju med Björn af Kleen i lördagens Dagens Nyheter. Efter att Daniel Suhonens mamma sommaren 2005 dött i emfysem bestämde sig hans far för att supa ihjäl sig. Han lyckades, men det tog tre år och då var det sonen som tog på sig uppgiften att hjälpa och skydda sin pappa.

Men om Suhonen nu såg en far i Juholt så såg han också en politisk rörelse förkroppsligad, den äkta och därför älskansvärda socialdemokratin. Också den måste skyddas. Mot vilka? Mot yttre fiender? Borgerligheten är i det närmaste frånvarande i Suhonens berättelse. Medierna, inte minst denna tidning, får spela en skurkroll som dock är mindre än man hade kunnat vänta i en drevhistoria.

Det är i stället, som den John le Carré-travesterande titeln på boken mer än antyder, de inre fienderna som pekas ut som verkligt farliga. Det är mullvadarna, ”politikens dubbelagenter”, Suhonen jagar med en frenesi som inte sällan slår över i något som också skulle kunna beskrivas som inkvisitoriskt angiveri.  Det känns inte riktigt bra när han gör sig själv till ett enmansutskott för undersökning av antijuholtsk verksamhet.

Men när Suhonen varnar för de demokratiska konsekvenserna av en utveckling där politiken byggs om till ett shoppingcentrum med lobbyister och pr-konsulter som butikschefer är han något viktigt på spåren i en bok som trots att den är ostädad i hörnen, och med sina 500 sidor minst en fjärdedel för lång, gör intryck med sin sårighet.

Suhonen anklagar halva det socialdemokratiska partiet för alla upptänkliga moraliska försyndelser – från karriärism till förräderi. Men det är hans eget blödande hjärta som hänger på slaktkroken.

Per Svensson

I Daniel Suhonens Partiledaren som klev in i kylan kritiseras Aftonbladets rapportering om Håkan Juholt. Därför recenseras boken av Per Svensson, kulturskribent på Sydsvenskan.