I spåren på farmors och farfars hemliga liv
Anna Andersson läser Johanna Adorjáns biografi
Publicerad 2017-11-01
En oktorberdag 1991 valde Johanna Adorjáns farföräldrar István och Vera att tillsammans avsluta sina liv. Det sker på bokens första rad men trots att man vet att det är så det slutar, gör inte det Adorjáns berättelse om sina släktingars liv och död mindre fascinerande.
Det hon gör är att rekonstruera deras sista dag i livet. Hon kan förstås inte veta hur den var men då hon parallellt nystar bakåt i deras liv, åker runt i Europa och talar med deras vänner i diasporan, känns det som om hon ändå kommer nära en sanning. Samtidigt händer också något inne i Adorján själv, hon inser att hon är en del av något större, att hon har ett kulturellt arv.
På ytan var István och Vera det typiska kosmopolitiska, intellektuella paret: kulturintresserade, bildade, eleganta; ständigt rökande och med starka åsikter om det mesta. De slutade aldrig nia varandra. Man kan inte säga att det var en fasad men det var bara en skärva av hela deras liv.
Genom dem silades också några av 1900-talets svartaste erfarenheter: som judar som först överlevde Förintelsen – han satt i läger, hon klarade sig på falska papper – och som ungrare som flydde landet vid Sovjets inmarsch 1956 och blev flyktingar i Danmark. Det var, förstås, erfarenheter som präglade dem på alla sätt.
Sondottern inser under sina efterforskningar hur få människor som faktiskt kände hennes farföräldrar, hur få – knappt någon – som visste vad som fanns bakom fasaden. Farfar István ville aldrig prata om hur det hade varit i lägret, och hur Vera överlevde i Budapest har de efterlevande bara glimtar av, ofta delgivna av andra personer.
Deras sätt att hantera sina livserfarenheter var att lägga locket tätt på, tända en cigarett och se framåt.
Johanna Adorján är journalist och det märks i det raka berättandet. Även när hon gestaltar sina farföräldrars sista dag i livet gör hon det enkelt, med konkreta detaljer som hur farfars pyjamas ser ut, eller hur farmor kör bilen när de ska lämna bort hunden.
Detta nedtonade berättande är mycket effektivt. Känslorna bidrar man med som läsare.
