Suverän och levande roman besegrar döden

Elin Cullhed har skrivit ett kärleksfullt porträtt av Sylvia Plath

Carl-Michael Edenborg

helskärm

Kan du älska en människa fastän du aldrig träffat henne och hon dog innan du själv föddes? Älska henne så mycket att du skriver en roman för att få vara med henne och liksom ge henne livet åter?

Svaret är ja, och även om det är ett omöjligt projekt, måste du försöka, ifall du inte kan låta bli.

Den romanen kan bli hänförande. Och Elin Cullheds Eufori: En roman om Sylvia Plath är hänförande. Det är en skildring i jagform av den snudd på mytiska eller åtminstone mer än mänskligt mäktiga amerikanska poeten som dog för egen hand 1963, bara 30 år gammal. På fliktexten kallas den en ”fantasi om Sylvia Plaths sista år i livet” – ironiskt nog är uttrycket ”The Sylvia Plath Fantasia” myntat av Plaths minst sagt omstridde make Ted Hughes.

Litteraturen kämpar mot tiden, mot döden. Skriften vill frysa förgängligheten, få de döda att tala. Sällan har jag känt denna litteraturens inneboende drivkraft så påtagligt som i denna Cullheds andra roman. För den som läst hennes debutroman Gudarna, som kom 2016 och riktades till ”unga vuxna”, kommer det knappast som en överraskning att vi möter en mogen, stark stilist, med en röst som är lekfull, djärv, fängslande.

Den yttre dramaturgins ramar i Eufori består av de verkliga händelserna och karaktärerna i Sylvia Plaths sista år: maken och poeten Ted Hughes, hans otrohet och parets skilsmässa, de båda barnen, sjukdomarna, bostäderna, grannarna, mamman.

Och över alltihop kastar det onda slutets svarta sol sin djupa skugga. Vi vet ju hur det gick.

Konstnärer som begått självmord får nästan alltid sina liv och verk tolkade utifrån denna slutgiltiga handling. Den kan ibland framställas som heroisk trots att den är en gest av uppgivenhet och maktlöshet: Ian Curtis, Stig Dagerman, Kurt Cobain, Sylvia Plath, Stig Sæterbakken, Karin Boye och alla de andra har blivit gothikoner och emohalvgudar för många.

Det är osunt, och Elin Cullhed undviker skickligt att hamna i den fällan. Tag bara romantiteln: Eufori. Det är inte den deprimerade självmördaren Sylvia Plath vi möter här. Det är den ambivalenta, vitala, vibrerande människan som kämpar med att inkorporera både en familjekvinna och ett poetiskt geni.

Cullhed skildrar med stor igenkänning och stor ömhet den pågående, söndertrasande kraschen mellan moderskapet och hustruidealet å ena sidan, och poesin och skönheten å den andra. Inga jämförelser i övrigt, men även i den uppmärksammade Samlade verk av Lydia Sandgren står denna motsättning i centrum: där flyr den kvinnliga huvudpersonen från sin familj och väljer filosofin och konsten. Men verklighetens Sylvia Plath krossades av omöjligheten.

Kanske hade hennes tragiska öde sett annorlunda ut ifall hon fått möta den publika och kritiska respekten för diktsamlingen Ariel som släpptes ett par år efter hennes död? Plaths berömda debutroman Glaskupan hade fått ett ljummet mottagande, vilket förstärkte hennes depression. Den frågan ställer Cullhed i en essä från sommaren 2020 då hon beskriver sin kärlek till Plath och hur hon i ett eget kritiskt livsläge besöker Plaths/Hughes stuga på engelska landsbygden.

Det är nog inte för mycket sagt att hävda att Elin Cullhed var och är besatt av Sylvia Plath.

Men måste du själv vara en redan frälst Sylvia Plath-fantast för att gilla Cullheds roman? Behöver du ens ha läst en rad av henne eller ha en aning om vem hon var? Jag tror inte det. Cullhed skriver om moderskap och konstnärskap, graviditeter, lycka och depressioner, om barn, jobbiga mammor, om kärlekens omöjlighet och nödvändighet, om idiotiska karlar, svartsjuka, romantisk kärlek, självtvivel och hybris. Stora, mänskliga ämnen.

Författaren har säkert plöjt tjocka utgåvor av Plaths brev, dikter, utkast, dagböcker, för att inte tala om artiklar och monografier om henne; kanske gömmer sig ett och annat påskägg i form av hemliga citat här och var. Men researchen tynger inte ned romanen, som trots sina stora ambitioner har en stark lätthet, ett upplyftande flyt.

Något jag kommer att bära med mig efter läsningen av Eufori är hur Cullhed skildrar det psykologiska spelet mellan depression och lycka, självförintelse och övermod: det ena utesluter ju inte det andra, tvärtom kan de vara förstärkande.

Självmördare som skrivit om dystra ämnen blir lätt mallade. Det är ett briljant grepp av Cullhed att lyfta fram det glada och saliga och roliga hos Sylvia Plath och låta henne hävda att hon vill skriva lyckliga och glada texter.

Humorn i Plaths texter och Cullheds roman är stark. Men den svider. Den är inte den svenska Ikea-humorn hos En man som heter Ove, Hasse & Tage eller Liv Strömquist. Det är en ohygglig, kosmisk humor: grym, bitter, sarkastisk, hånfull, ironisk, satirisk, elak, söndertrasande.

Den som hört de berömda BBC-inspelningarna av några av dikterna i Plath-samlingen (ligger på YouTube) som skulle heta Ariel vet: minns Plaths uttal av ordet ”Daddy” i dikten med samma namn. Själva ordljuden rymmer en gnostisk avgrund av ironi och hån.

Det är svårt att inte jämföra stil när en författare skriver i jag-form om en annan författare. Men så vitt jag ser har Cullhed inte låtit sig smittas av Plaths röst. Möjligen tycks hon ibland anstränga sig för att låta mer vardaglig, mindre litterär, även om de underliggande fantasmerna kring exempelvis hud och papper och kloaker skapar svindlande djup mellan orden.

Som jag tolkar det har Elin Cullheds uttalade kärlek till Sylvia Plath gjort hennes tragiska livsöde svårt att hantera, tungt att sörja. Och den här ytterst levande romanen har uppstått ur Cullheds sorgearbete.

Eufori är helt enkelt en suverän roman som visar att litteraturen kan besegra döden.