Livet är en kamp vi blir bättre på att föra
Steven Pinker tror på oändliga framsteg
Publicerad 2018-07-28
Den grundläggande tesen i Steven Pinkers bok Enlightenment now är att framsteget är möjligt. Vi kan förbättra våra samhällen på en mängd olika sätt, samtidigt.
Vår tillvaro kommer aldrig att vara färdig, ideal eller bekymmersfri – den kan därför alltid bekvämt kritiseras från civilisationskritikerns länsstol.
Å andra sidan går världen därför ständigt att förbättra. I en av många fyndigheter konstaterar Pinker att Voltaires Pangloss är en hopplös dysterkvist som tror att vi lever i den bästa av världar. Morgondagen kommer sannolikt att vara ännu bättre, nästan oavsett vilka parametrar vi väljer.
En stor del av Pinkers nya bok ägnas åt sådana parametrar. De visar att
ökningar av välstånd, hälsa, livslängd, läskunnighet och minskning av våld, fattigdom, fördomar och farsoter pågår i detta nu. Oddsen är emot oss, påpekar han. Livet är en kamp mot energibrist, sjukdomar och slutlig död, men mänskligheten har blivit allt bättre på att föra denna kamp.
Vi kan inte maximera jämlik fördelning, euforisk lycka eller dygnets timmar – men det mesta av vad gott som livet har att erbjuda kan ökas i det oändliga, och ökar dessutom en mängd andra goda samtidigt. Sjukdomar kan botas och farsoter utrotas. Människor som förblir friska blir rikare, smartare och lever längre. I sådana länder kommer människor att bry sig mer om varandra, om miljön och om kulturen.
Att isolera en faktor som förklaring till de andra är hart när omöjligt – i samhällen som blir rikare blir människor också smartare och friskare, samhällen där människor är smartare blir rikare och friskare et cetera. Detta må frustrera samhällsvetare men faktorernas täta samverkan visar att de i stor utsträckning är en och samma process: framsteget.
Det är heller inte svårt att i bred mening identifiera förnuft, vetenskap och humanism som drivande faktorer bakom mycket av denna utveckling, liksom förstås ett ekonomiskt och politiskt fritt och demokratiskt samhälle med en pluralistisk, orädd och sanningssökande samhällsdebatt. Här finns förstås också mycket att förbättra.
Även boken skulle ha kunnat vara bättre. Pinker har en tendens att landa i positionen ”upplysningen, det är jag”, som när hans politiska mittenposition blir det rationella. Det var knappast avmätta pragmatiker som avskaffade slaveriet, kampanjade för kvinnlig rösträtt och påtalade att mänskliga fri- och rättigheter gäller också minoriteter. Pinker tycks inte heller se problemet med teknokrater som i sin iver att gynna det upplysta och rationella riskerar att krama ihjäl det lekfulla och avvikande experimenterande som krävs för sant nydanande innovation och utveckling. I sådana passager blir boken magistral och folkpartistisk.
Emellanåt är också empirin väl selektiv, även med förståelse för att en så övergripande tes måste få målas med breda penseldrag. Som när demokratin sägs öka på 2000-talet, när den enligt Freedom House minskat tolv år i rad.
Enlightenment now bör alltså läsas kritiskt. Jag tror inte att författaren misstycker, något annat vore när allt kommer omkring föga rationellt och upplyst.