Myllrande konstvärld

Magnus Ringgren

Som Lars Vilks med humor

helskärm

Det var nitton år sen sist. Ungefär där går tidshorisonten numera – före nätet, inget minne. Efter tjugo år rensar man ut gamla böcker från biblioteken. Det kan bli svårt att hitta poeten och konstnären Linda Hedendahls tre första böcker, men nu kommer en ny som väl får ersätta de gamla.

Vi presenteras för ett konstnärskollektiv utsträckt genom tiderna, oberoende av död och glömska och berömmelse. Ett fattigt gäng som är lätt att älska, människor i trasiga undertröjor som söker något slags sanning i måleriet. En och annan radikalslöjdare får också vara med. Picasso slåss med Fra Angelico i ett hörn av bilden, bara en sån sak! Den genom historien totalt sönderskrivne Vincent van Gogh är centralfigur i detta myller, och märkligt nog får han poetiskt liv igen, rör sig oroligt i ett alldeles nytt och eget ljus. Nya vinklar på det avskurna örat! Det är skickligt gjort att kunna avvinna gamla klichéer nytt liv.

Vad målar de? ”Pölarna av kräks lyste som oljemålningar” – däri ligger ingen estetisering av eländet, bara en grimas inför de villkor som gäller för konstnärer i marknadens epok. Och runt detta en brokig flock av handlare och uttolkare till vilken Linda Hedendahl själv fogar sig. Konstnärsbarnen däremot skiter i tavlorna och är glada över en katt eller en ny cykel.

Detta är en både nykter och förfärlig skildring av det som kallas för konstvärlden eller mera exakt, med Linda Hedendahls ord, ”den konsthistoriska bordellen”. Konstvärlden skildras här med en helt annan konkretion och vresig medkänsla än vad Lars Vilks mäktar med – han som annars använder begreppet flitigast och med de djupaste konspiratoriska brösttonerna just nu. Hos Vilks är konstvärlden en abstrakt maskin lika stor som universum, någonting framdrömt av en bakfull Michel Foucault. Alla som det minsta intresserar sig för ”konst” blir obevekligen en kugge i konstvärldens maskineri.

Hos Linda Hedendahl uppenbarar sig plötsligt människor inne i den stora maskinen. En och annan liten frihet kan de odla mitt i mekaniken. En och annan bracka kan de skrämma slag på. En och annan god målning kan de kanske prestera under stort tvivel och magnifikt självhat. Man känner sympati för dem och vill hjärtans gärna släppa ut dem ur konstvärldens voljär.

Linda Hedendal har en bister humor som stiger upp från boksidorna som små illaluktande rökpuffar. Kan man tänka sig Lars Vilks med humor? Nej.