Absurd fars som blir tungt drama
Jerker Virdborg väcker frågor om äldre kvinnors plats i samhället
Publicerad 2020-09-05
Hon går in, sätter sig i en grön soffa och vägrar flytta på sig. Jerker Virdborgs åttonde roman ”Mamma i soffa” är ett slags kammarspel där scenen är en möbelbutik i ett sjangserat industriområde i förorten.
Möjligen är det en pjäs som skrivits om, för den har likheter med de laddade borgerliga familjedramer som brukar utspela sig i vardagsrum eller sommarhusverandor på Dramaten. Där man inte talar rakt med varann, utan inlindat, artigt och belevat och där man undviker konflikter tills plötsligt hela låtsashövligheten krackelerar och allt som dolts blir pinsamt synligt.
Personerna är mamma Margot, 71 år, pensionerad revisor, hennes väluppfostrade vuxna söner David och Pierre, båda med ”byrå”-jobb och hennes obekymrade skilda dotter Linda, ännu utan eget yrke. Bipersonerna är möbelaffärens flirtiga unga biträde Bella, ägaren Marko och hans giriga fixare Markus. Samt Margots sambo Bernt Grohl, en golfspelande överhöjdare som inte har tid att titta in ens när den välmanikyrerade och Diordoftande Margot på tredje dygnet halsstarrigt framhärdar i sin sit-in ute på Ekensängs möbler.
Jerker Virdborg är en skicklig författare. Det somriga och tramsigt vardagliga undermineras och dramat blir nästan omärkligt kusligare och konstigare fastän språket fortsätter att vara sakligt och obekymrat. En absurd fars övergår i, jag är osäker, men jag tror det är tragedi. Eller är det svart komedi?
Det beror väl på vem man är om man sympatiserar med Margot eller inte. När sönerna börjar tala om att bara bära ut henne, med tvång, är det en okänslig jävel i mig som tycker ja, äntligen!
Frågan är ju om Margot verkligen är offret här. Ska hon skyddas från sig själv? Eller är soffsittningen bara en oansvarig maktdemonstration av en lynnig överklasskvinna?
Andra natten i soffan börjar hon själv leverera Sanningarna om sitt liv. Hon, som i unga år var fotomodell och sällskapade med en känd Hollywoodskådis är nu, på ett lugnt och kyligt vis, besviken. Hon är inte ett dugg stolt över revisionerna och hon ville aldrig ha barn, ”ingen av er” ville hon ha.
”Om du sätter karriären först ångrar du dig, om du sätter barnen och familjen först ångrar du dig, om du aldrig skaffar några barn ångrar du dig” är hennes egen grymmare version av Kierkegaards ”Enten-eller”.
För David, den snälle sonen, bekänner mamman skamlöst att hon alltid älskat oduglingen Pierre mest: ”Jag har aldrig varit rättvis mot dig, det har alltid varit Pierre.”
Eftersom det här absurda soffdramat utvecklar sig så stillsamt hinner jag fundera på om den också kan läsas som en parabel om äldre kvinnor över huvud taget, i vårt samhälle. Hur vissnat förklokade och förbittrade, obehövda och oanvändbara är vi inte där vi sitter i våra soffor och vilar efter livets vedermödor. Särskilt nu i vaccinväntans tider.
Och jag kommer att tänka på den norska miljardärsfrun Anne-Elisabeth Hagen som försvann 2018 och på bilderna har en likadan rörande spetskant i urringningen som romanens Margot. Någon tyckte ändå hon var onödig och förvandlade henne raskt till intet, till dy och jord, ett öde som också Margot tycker sig förtjäna.
”Mamma i soffa” blir i efterhand mycket tyngre än den först verkar.