Antirasisterna tvingade nassarna att lägga ner
Publicerad 2015-05-12
Vänstern tar striden som borgarna inte tar
Det är inte ämnet det är fel på, när Heléne Lööw ger sig i kast med de senaste femton årens nazism i Sverige. Problemet är hur hon löser uppgiften.
Vilka ska räknas till den nazistiska rörelsen? Avgränsningen kräver en definition av begrepp som nazism, nynazism, fascism, förintelseförnekande högerextremism etc.
Lööw nystar i den bruna tråden bakåt i tiden. Det finns det alla skäl att göra, men tyvärr fastnar hennes intresse där, i mellankrigstiden, om vilket det redan finns mycket skrivet.
Man äter fortfarande Hitlertårta den 20 april, konstaterar hon. Men räcker det för att teckna en obruten idéutveckling? Har man verkligen inte lagt till och dragit ifrån nåt tankegods på 70 år?
Nazismen i Sverige 2000-2014 är en på alla sätt deskriptiv bok: X antal nazister demonstrerade i X-köping 2010. Även sånt kan ha ett värde, men Lööws genomgång skapar ingen större reda i hur många nazisterna är, hur många partier och organisationsformer som finns, var de i huvudsak håller till, vad de egentligen vill och strider för lokalt, nationellt och på sociala medier.
En viktig sak dock: Heléne Lööw konstaterar att synen på nynazisterna har avideologiserats. Vi ser dem som unga arga män som hamnat snett och inte som politiskt medvetna varelser. Därmed blir förslagen till lösningar gärna privata – fryshusliknande avprogrammeringar – i stället för politiska.
En lika viktig iakttagelse är polariseringen: På 30-talet stämplades antifascisterna som lika statsfientliga och samhällsfarliga som fascisterna. Det är samma sak i dag. Ett förbund som Allt åt alla anses vara ett lika stort problem som svartskjortorna. Men vem ska ta striden med nassarna om inte vänstern gör det? Borgarna gör det ju inte.
Heléne Lööw artikulerar inte frågan själv, men läsningen av hennes bok gör den ofrånkomlig: Gjorde de rätt som på 30-talet tog gatufajten med fascisterna? Gjorde de rätt som tog striden i Kungsträdgården på 80-talet och för ett decennium lyckades tränga bort nassarna ur det offentliga rummet?
Om vi tycker det, blir nästa fråga: Var det rätt att skrika, bua, sjunga och vissla ner nassarna valåret 2014? Det var påfallande många borgerliga ledarskribenter och opinionsbildare som tyckte att de kämpande demokraterna hotade yttrandefriheten när de i stad efter stad försvarade människovärdet.
I söndags lade Svenskarnas Parti ner sin verksamhet, med den ärliga förklaringen att man inte lyckats mobilisera tillräckligt med aktivister.
Den svenska nazismens kärna består nu av Svenska Motståndsrörelsen, SMR. I helgen hade DN ett reportage från Ludvika och byalaget Sunnansjö, där de slagit sig ner som höken bland duvorna och tillåts säga vad som helst.
Dåligt, menar Mona Sahlin, som är regeringens samordnare mot extremism. Alla ska säga emot nazisterna: ”Då åker man på artiklar i Nordfront och får hånflin från det obehagliga gänget på läktaren, men det är så arbetet mot rasism måste se ut.”
Exemplet Sunnansjö visar på bristen av både kunskap och civilkurage, men Sahlin borde veta att den som muckar med SMR kan råka ut för värre saker än hån. Våldskapitalet är enormt, visar Heléne Lööw förtjänstfullt, de här människorna har som metod att skada folk fysiskt.
Heléne Lööws bok visar att vi aldrig kan ta paus i det antirasistiska arbetet. Vi måste stå upp mot nazisterna, dag ut och dag in.
Men det är ändå inte de som är farligast. Ett par timmar efter att Svenskarnas Parti medgett att de fått ryggraden knäckt, började partiledardebatten i SVT. Tre av fyra borgerliga partier kastade lianer till SD i hopp om att få tillbaka livlinor. I nästa valrörelse finns inte Svenskarnas Parti, men vi kommer ha att göra ändå.
