Bäst i höst?
Uppdaterad 2015-11-18 | Publicerad 2015-11-17
Dags att uppmärksamma Maria Küchen igen
Det här kan vara höstens bästa poesibok.
Den är tunn men stort anlagd, buren av en idé gjord av lika delar passion och tanke. Det är en skapelseberättelse som börjar långt före språket och människan och som siktar in mot en möjlig och näst intill messiansk framtid. Den har kosmiska dimensioner samtidigt som den låtsas handla om nåt så (tillsynes) miljömuppigt som missbildningar hos odlad fisk.
Den poetiska rösten är både profetisk och intim, verklighetstrogen och sjungande. Den som hört författarens konkreta röst – den ljuder i radion ibland – vet att det här är på sinnligt och intellektuellt allvar. Jag blir nästan hädisk: boksidan är kanske inte författarens idealiska medium, borde eventuellt ersättas av ljudkonst.
Maria Küchen gav ut diktsamlingar på Bonniers en gång i världen (under namnet Gummesson) med den uppmärksamhet som följde därav. Sen blev det mindre förlag och därtill kristen tro – offentligheten följde inte riktigt med. Nu är det dags att uppmärksamma henne på allvar igen.
Orden stiger som tunna vattenstrålar över sidorna eller slår med massivt eleganta fiskkroppar. Ett ord per rad bara, eller en lång kraftfull period: ”kärlek en ändring i hjärtat som sker oavsett och sedan inte kan göras ogjord en rörelse i hjärtklippan i ett hjärta av sten ett hjärta av berggrund och där under magma hjärtats geotermiska värme – liv ett kaos som uppstod ur stillhetens döda ordning”.
Alla skapelseberättelser handlar om detta: hur liv uppstår ur ickeliv. Också stenen är inbegripen i förvandlingen, evolutionen. Och världen genomströmmas på alla nivåer av ett slags kärlek, en kärlek bortom och genom könen. Denna skapande kärlek kallas den här gången för Gud.
Andlighet är ganska trist. Det är först när den muterar till religion som den börjar klinga intellektuellt. Vår samtida andlighet tillkom som en populärkulturell industriprodukt vid förra sekelskiftet. Den räcker kanske ett stycke väg, men den har ingen substans och stadga.
Religionerna däremot har några tusen års klangbotten att erbjuda åt tänkandet och konsterna. När Maria Küchens androgyna Messias (Maria och Kristus i ett stycke, en födande Frälsare) uppenbarar sig i texten är hen inget hjärnspöke hos Rudolf Steiner eller madame Blavatsky utan en levande realitet med rottrådar ner i det bibliska urhavet.
Maria Küchen skriver en skapelsemyt för vår tid, en kristen ekologi om man så vill. Militanta ateister brukar med ”kristen” mena en förhatligt moralkonservativ och kreationistisk person. Såna är dock ganska sällsynta i kristenheten även om de som finns är skrikiga som sverigedemokrater och fläckvis har lite makt.
Maria Küchen begriper sig däremot på evolution och etik och gör det som människor är så bra på – ger dem mening. Ramverket är teologins men det som växer inom det är den renaste poesi.
