Desperat kamp för en cancersjuk pappa

Här under finns en verkligt sårig berättelse om kärlek, skuld, livet och döden

helskärm

En pappa är död och en son försöker orientera sig i en ny värld, en där han inte längre är en fars son, hur gör man det? Mattias Beijmos bok om sin pappa och deras gemensamma kamp mot hans cancer tar avstamp i känslan i ett efteråt, i en sorg som inte går att hålla ifrån sig. Han vill det, men ”Det gick inte så bra. Kanske går det fortfarande inte så bra”, skriver han på tredje sidan och jag tänker att nog är det så, att denna bok är en akut reaktion på en kris.

I det har den en särskild nerv, både i sin raka uppriktighet i skildringen av pappa Urban, den knöliga, besvärliga, rätt så alkade typ han var, och i den krassa blicken på den sönderfallande kroppen, allt kiss och blod och annan skit. Men också i en vilja att omfamna absolut allt som sker under de åren då pappa Urbans prostatacancer blossar upp igen och han, Mattias, bestämmer sig för att göra allt för att pressa tillbaka den så mycket det bara går. Med allt menas att söka upp vård som inte ges inom det svenska sjukvårdssystemet, tömma sparkontona, sälja av värdesaker och betala hundratusentals kronor för behandlingar som kan ge (och verkligen ger) pappan ytterligare tid att leva.

Bota går inte, det vet de båda, men förlänga. Ge Urban ytterligare lite liv.

Så de reser till det omtalade privata sjukhus i Helsingfors, Doctorates, som ger en radioaktiv behandling mot spridd prostatacancer, många gånger reser de och många hundratusen blir det.

Spåret med behandlingarna som kan ge en frist, och en till, och en till, och den svenska vårdens ovilja att göra som Mattias Beijmo, satsa allt på att få till dessa frister, växer sig allt starkare och boken rör sig mot en manisk upptagenhet av det orättvisa i att pappa inte får den vård han skulle behöva för att leva lite längre.

Samtidigt finns hos Beijmo en medvetenhet om att dold där i önskan om att med all sin vuxna kompetens kunna rädda sin pappa, ligger en liten rättshaverist och lurar. Det gör berättelsen sympatisk, här finns hela tiden en närvaro av en Mattias som tänker och känner och hoppas och agerar och sedan tvivlar på om detta agerande var det korrekta trots allt.

Det blir också en mer koncentrerad bok när den desperata jakten på effektiva behandlingar inleds, från den punkten handlar det bara om Urban, Mattias och systemet. Innan dess vill Mattias Beijmo berätta om så mycket: om mammans rötter i socialdemokratin, om sin egen bittra besvikelse när de svek sina grundideal, om hans arbete med flyktingarna som kom i båtar över Medelhavet, om svenska företags it-inkompetens … Det blir ofokuserat och det jag vill veta mer om drunknar i stickspåren, som relationen till pappan innan sjukdomen och ålderdomen – hur den gått från att Mattias Beijmo knappt vill hälsa på sin pappa till detta, att han satsar allt för några extra månader tillsammans, vad hände?

Och så denna stora fråga – vad det är värt att förlänga ett liv som obönhörligen är på väg att ta slut. Mattias Bejimo har bestämt sig för att det enbart handlar om en spariver som går ut över människoliv, vilket absolut verkar förekomma och ju är fullkomligt vidrigt. Men den större frågan är inte alldeles självklar, den hade gått att borra än mer i. Och även i pappa Urbans ibland uppblossande tvekan inför hela projektet.

Men heder åt Mattias Beijmo för modet i att låta Urbans tvekan tala och i att se sig själv med krassa ögon: den rödsprängda blicken, envisheten bortom förnuftet, här ligger nog en verkligt sårig berättelse om kärlek och skuld och livet och döden begravd under bråten.

Mattias Beijmo är skribent i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Jenny Aschenbrenner, kritiker i Svenska Dagbladet