Nakenchock som går under huden
Lidija Praizovic hyllar Helena Österlunds självutlämnande nya roman
Publicerad 2019-02-25
Helena Österlunds tidigare böcker har inte stannat i mig. Jag minns diktsamlingarna Ordet och färgerna och Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar) samt kortromanen Kari 1983 som vackra och viktiga, men att de inte riktigt berörde. De kändes för vaga, smala och allegoriska.
Den nya 500-sidiga självbiografiska romanen Min sårbara kropp uppehåller sig vid samma teman – sårbarheten i kroppen, i psyket, i relationer – men på ett helt annat sätt: explicit, förlöst och kommunicerande. Risktagandet är mycket större.
Jag tycker en massa saker om boken, och fingrarna dansar över tangentbordet när jag skriver recensionen.
Det handlar om Helena som efter en svår separation går ner i depression. Utan livsglädje vandrar hon omkring och funderar på självmord. Blir inlagd på psyket och får antidepressiv medicin. Ute i samhället börjar hon sexdejta på nätet och stora delar av boken består av ingående sexskildringar med okända män i olika lägenheter i Stockholm. Österlund är en god sexskildrare och sexscenerna är spännande.
Hon ser sig som en monstruös spindelhona som när hanarna kommer in i hennes nät käkar upp dem
Det är fascinerande att följa hur många män som redan i chatten gör klart att de vill ha henne som undergiven. Men jaget vill helst utforska olika positioner. En rad sexäventyr följer, men också ett par övergrepp. Efter Jacob hamnar hon på akutmottagningen för våldtagna. Även om kanske inte en våldtäkt begåtts, har Jacob passerat en gräns som inte var ömsesidig. Ändå förälskar sig Helena i honom. Den antidepressiva medicindosen höjs.
Å andra sidan händer det att också Helena är så inne i sin njutning att även hon brister i lyhördhet och begår ett sexuellt övergrepp.
Det här är ingen Kerstin Thorvall-bok där det kvinnliga jaget lever ut sin sexualitet, frigör sig från patriarkala normer och gör skandal i världen. Vår tid är en annan. Det österlundska jaget är en genomsnittlig kvinna av i dag: hon är sexuellt frigjord i ett samhälle där det knappast är tabu att knulla runt och byta partners, inte ens för kvinnor.
För Helena handlar det om att orientera sig i en kontext där sex och relationer är befriade från äktenskapets, monogamins, familjebildningens och den kvinnliga kyskhetens tvångströja.
Vill hon ha öppna relationer med fokus på sex eller vill hon ha den tvåsamma relationens trygghet? När hon inleder en sexuell relation med Lukas som lever i ett öppet förhållande med sin fru, ställs saker och ting på sin spets. Helena blir förälskad i Lukas och vill känna sig primär.
Även om Österlund inte skriver utifrån ett uttalat feministiskt perspektiv, sätter hon fingret på knepigheter som omgärdar den kvinnliga sexualiteten. I minnespartier blickar hon tillbaka på händelser som format henne. Det första övergreppet som begicks av en farfar som stack in handen under hennes tioåriga jags tröja och tafsade på brösten. Trauman lagras och kroppen minns.
Senare i livet: hur hon suger musten ur sina pojkvänner genom sin sexuella hunger. Hon ser sig som en monstruös spindelhona som när hanarna kommer in i hennes nät käkar upp dem. Är det bara de sexdejtande männen, för vilka hon inte är flickvänsmaterial, som kan ta hela hennes kåthet och dramatik?
”Min sårbara kropp” är en så självutlämnande bok att den också provocerar. Flera gånger får jag impulsen att läxa upp jaget: Deppigheten kommer att lätta om du engagerar dig i något utanför din narcissism och ditt begär! Jaget har inga lojaliteter utanför sig själv.
Vännerna har funktionen av bollplank med vilka hon ventilerar sin ångest. Till tiggarna på t-banan ger hon inget – hon är så uppe i sitt.
Men jaget har konsten. Hon bläddrar mycket i konstböcker. Tittar på målningar och fotografier av kvinnliga konstnärer som tematiserar sårbarheten och självporträttet. Tolkar allt identifikatoriskt.
Helena Österlund testar mig som läsare: här är jag i hela min mänsklighet och sårbarhet
Helena engagerar sig så småningom i ett katthem för kissar som farit illa. Det ger henne en mening och ett sätt att förstå sig själv och världen genom andra varelser. Mot slutet adopterar hon katten Torleif – en skygg katt som visar klorna, men vars tillit hon sakta vinner. Även om alla frågetecken och sorgsenheten finns kvar, känns självmordet inte aktuellt: Torleif behöver henne!
På samma sätt som Helena i romanen testar sina partners i huruvida de kan ta henne, eller tycker hon är för skrämmande och kladdig, upplever jag att författaren Österlund testar mig som läsare: här är jag i hela min mänsklighet och sårbarhet – kan du ta mitt nakna självporträtt, eller kommer du vända bort blicken, till och med göra våld på mig?
Jag berörs av detta människoöde, men framför allt kan Österlund skriva.
Hon fångar mitt intresse med skickliga stilistiska och tematiska vändningar. Även om stora delar av boken består av dagboksanteckningar, brev och inspelade samtal hos psykologen, så är det en författare med stor litterär och dramaturgisk medvetenhet, begåvning och arbetskapacitet som håller i pennan.
Min sårbara kropp borde nomineras till Augustpriset.