En tidsmaskin!

VIKTOR JOHANSSON ser Jan Olov Ullén gå loss på 400 års poesi

De bästa svenska dikterna, 800 sidor, 400 år, recensionstid: 1 vecka.

Att mata in så mycket poesi på så kort tid känns som i The Matrix, när Trinity måste fly i en helikopter och i språnget laddar ner ett program som på en sekund utbildar henne till pilot, och hon flyger.

Att mata in så mycket poesi på så kort tid känns som att tiden flyger, bevingad. De döda lever för en stund. Karin Boye vaknar ur alla piller och gäspar som en amazon på en kulle norr om Alingsås.

Som en ek under seklen läker en cykel lutad mot stammen, läker också Harry Martinson saxen i sin mage och torkar ögon.

Att De bästa svenska dikterna ska ha en recensionsdag, för att sen blåsa bort i smutsiga tidningssvalor över trottoarerna när dagen är över, känns som en annan bugg i tiden. Boken är en fet tidsmaskin, ett arkiv av origamidjur som bara ber om att vikas levande, viskas och blåsas liv i.

Jan Olov Ullén, bland annat känd från radioprogrammet Diktverket och för böcker om Dante och Stagnelius, står för förord, presentationer, kommentarer och urval. Subjektivt förklaras det så klart, något annat ska en man allena inte få kalla sitt urval. Ullén har svårt att inte dirigera läsningen totalt, betona melodier och stämningar, ibland så detaljerat som ner på fonemnivå. Han är i vägen, men det är lite det som är grejen. Ett skönt excentriskt kommentatorspår där texten måste pausas hela tiden och Ullén utbrista: Kolla här, kolla hur de gör den här grejen! Sånt smittar.

I presentationen av första poeten ut – Georg Stiernhielm – proklamerar Ullén sin hållning: ”Men vad har han att säga vår tid?

Jag måste erkänna att jag själv nästan eller aldrig ställer denna vanliga och ofta dumma fråga inför klassiker jag tycker om. Jag läser inte Stiernhielm för att han ska vara ’aktuell’ (detta pestord!); snarare – om det nu nödvändigtvis ska motiveras – av det motsatta skälet, att han hör till vår litteraturhistorias mest levande diktare.”

Fast om aktuell är ett sånt pestord, varför blir det då som mest intressant när man översätter Stiernhielms motiv till nutida fotbollshuliganer och haute couture? När Heidenstam i Önskedagen, enligt Ullén skriver rena Disneyfilmen: ”I klostergårdarnas dungar, / i bispens mössa av pärlor och gull, / i varje låda och schatull / låg en katta med elva ungar.”

Tidsmaskinen är klassikerantologins största styrka. Att använda dikter som speglar och låta motiv och viljor vandra i den nya aveny som uppstår där. Att låta traditionalisten Erik Axel Karlfeldt träffa modernisten T S Eliot och försöka få dem att förstå varandra. Att klassa August Strindbergs onomatopoetiska Näktergalens sång som språkmaterialism, lyssna bara på: ”Ih, ih, ih, ih, ih! Var de’ vi? De’ var vi! / Vi var de’! quoj, oj, oj, oj, oj, oj! / Titta, lullan, lull-lull-lull-lull-lull – Var de’ vi? / Ihih! Titta! lullan! Den girar, arrrrrrrrrrr-itz!”

För några månader sedan satt jag i radioprogrammet P3 Populär och verkade förbjuda läsning av klassiker. Riktigt så extremistisk är jag inte. Grejen är bara att musik- och filmklassiker ju är lika erkända och inrotade men (procentuellt chansat) inte i närheten av att vara lika konsumerade som poesiklassiker. Det finns så mycket nypoesi där ute som vill andas men det känns som om Ekelöf och Ferlin tar all luft. Klassikerna får inte bli en ryggsäck så tung att vi inte kan klättra vidare. Jag är tveksam till behovet av De bästa svenska dikterna, men inte till dess kvalitet.

När jag plöjer mig genom bokens första hundra år av hovpoesi och ordentliga versmått saknar jag till exempel Lars Mikael Raattamaas kodliknande interpunktionspoesi i Al-Jazeera och ser det som en självklarhet att sånt uppstått. I början vill jag bara cutta up antologins dikter, be dem sluta vara så lydiga och populistiska. Det är också ett bränsle, och kanske krävs det mer för att förstå en annan tid.

Lyriken har ett rykte om sig att vara flummigt fri, men Ullén lyfter fram poeternas stränga tekniker och resoluta målsättningar. Visar att diktandet också är ett stenhårt jobb, det är så viktigt att det är bra. Som Anna Hallberg säger när jag intervjuar henne på O-: ”För mig handlar det mer om vilja än inspiration [...] Och att jag, om jag ska ge mig in i det här själv, måste göra det så jävulskt bra. Annars kan jag lika gärna lägga ner.”

Om jag tänker på Hallbergs till synes freebasade påsdikter från På era platser i detta ljuset, denna pannlampa när poeten går in för att bryta i gruvan, blir poesin det häftigaste i världen. När Ullén frekvent benämner poesi som en attraktion till läsarens intuition snarare än till förnuftet, och på samma gång utmålar diktande som något slags noggrant html-programmerande, där hela koden kollapsar om bara ett tecken skrivs fel, så rättar han effektivt till bilden av poesi som flum. På tiden.

Viktor Johansson