Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Det goda blir det onda

Inga-Lina Lindqvist läser en debutroman om godhet och ansvar

Publicerad 2019-03-18

Matilda Gyllenberg.

Mot slutet av sin levnadsbana skrev Fjodor Dostojevskij en märklig novell som i sin svenska utgåva fick titeln Ängeln. Nyligen lyftes den upp ur glömskan av den ukrainska regissören Sergei Loznitsa vars film Den ödmjuka nominerades till Guldpalmen i Cannes. Ängeln, den ödmjuka, den milda varelsen är en mot­sägelsefull karaktär vars godhet och svaghet väcker omgivningens aggressivitet, lockar fram människans sämsta sidor.

Den finlandssvenska journalisten Matilda Gyllenberg undersöker temat i sin debutroman Det lungsjuka huset.

På en anonymiserad nordisk ort drivs en villaförening som ­aktiebolag. En kvinnas röst talar till oss, hon är kylig och har genomskådat sig själv, hon är brutalt ärlig. Med säkerhet vet hon vem hon själv och alla andra är. Därför är hon givetvis förutsägbar, vilket tyvärr spiller över på språket och intrigen. Allt är så övertydligt att det gör ont i ögonen och handlingen reser sig inte över nivån på en valfri habil brittisk polisserie.


Men så kommer den milda ­varelsen in – och det är hon som gör romanen läsvärd.

Kvinnan i villaföreningens förflutna heter Hild. Hon har något som berättaren hett önskar sig men inte kan få. Hild har föräldraglädje. Hon älskar sin lilla son på riktigt. Inte för att hon måste, inte för att konventionen tvingar henne utan för att hon genuint och av egen kraft är kär i sin lilla pojke som individ. Hon väntar på att han ska vakna, saknar honom när han är ute och leker, njuter av hans sällskap.

Berättaren har också ett barn, en flicka kallad Persikopastejen. Modern slits av ambivalenta känslor, stundtals grymma i sin blödande kroppslighet. Föräldraskapet är ett fängelse. Hon kan inte underordna sig barnet och ödmjukhet ingår inte i verktygslådan.

Hild spökar i skogen och längs de välansade gräsmattorna. Hon, som var snällheten personifierad, hade drabbats av de självgoda villa­ägarnas ondska.


Det som ger romanen en nerv är den oväntade frågan om ansvar. Hur ansvarsfullt är det att vara så till den milda grad snäll och godtrogen att det slår över i livsfarlig naivitet? Hur öppen mot livet är det sunt att vara?

Det lungsjuka huset rotar i medvetandets källare, famlar ibland i blindo, men får upp till ytan en otäck känsla av att rubba det självklara. Öppenhet och ödmjukhet kan kräva hårdare pansar än råkall styrka.