Förbanna inte mörkret – vi behöver det

Vårt sätt att lysa upp världen har skapat oreda i naturen och i oss själva

helskärm

Det strålar en stjärna förunderligt blid, heter det när vi sjunger in julen, detta av kristendomen uppslukade, hedniska firande av vår mörkaste stund: tiden då det äntligen vänder och ljuset kommer tillbaka. Så mörk är natten i midvintertid.

Men natten har förlorat sin mening och sitt mörker. Nuförtiden ser de flesta av oss inte särskilt mycket stjärnor. Bara en av fem europeer kan till vardags se Vintergatan, det pärlemorflor som är vår egen galax, vårt skimrande hem i den tomsvarta rymden. Och nittionio procent av oss lever under en ljusförorenad natthimmel.

Globalt finns många människor i storstäder som aldrig sett riktigt mörker, bortom det smutsgula ljus som på svenska bär det oförtjänt vackra namnet himla-glim. Mörkerseendet blir visserligen sämre med åren, men också av att vi lyser upp vår omgivning allt mer. Få platser är numera mörka nog för att ögonens stavar ska ha en chans att träna upp sig.

Jokkmokks kommun sägs vara landets minst ljusförorenade, tack vare sin låga befolkningstäthet och sina stora nationalparker och naturreservat. Här i staden svallar debatten om fler gatlyktor. Det är en begriplig önskan, men som det är nu kan man se norrskenet mitt i stan.

Och bara på andra sidan Talvatissjön är ljusen så svaga att natthimlen öppnar sig uppåt, utåt mot evigheten. Gammalt stjärnljus silas nedåt genom atmosfären och får den knarrande snön att glittra. Det är ett mörker som gör gott. Nu går solen knappt upp innan den trillar bakom horisonten igen, lugnet har sänkt sig och de blå lunchtimmarna får en att förstå att det finns gott om ljus där bortom horisonten.

Johan Eklöf är fladdermusforskare, och har med Mörkermanifestet – om articifiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm skrivit en genomgång av vad som händer när vi människor envisas med att leka Gud.

Varde ljus, sade Hen, som bekant. Gud såg att det var gott, och ”skiljde ljuset från mörkret”. Människan har sedan dess gjort sitt bästa för att sudda ut konturerna däremellan med neonskyltar, fasadbelysning, drivor av billiga led-lampor och miljarder mobilskärmar. Tyvärr har det skapat kaos och oreda i naturen och därmed också i oss själva.

Man kan tro sig strunta i hur flygfän på jakt efter månens navigationskonstant i stället dras till gatljusen, och då blir lätta byten för rovdjur. Man kan rycka på axlarna åt hur turistorternas ljus får nykläckta havssköldpaddor att vända mot festglammet inne i stan, i stället för havets månglitter. Man kan uppriktigt skita i hur de läckande ljusen stör korallrevens, insekternas, fåglarnas och de nattlevande däggdjurens reproduktion.

Men allt hänger samman, och den insektsdöd det talas om har långtifrån bara med bekämpningsmedel att göra, utan även med vår eviga längtan efter att göra natten till dag. Utan insekter, ingen pollinering och i förlängningen ingen mat. Mitt i det sjätte massutrotandet – det som vi så glatt köttar oss igenom – är störande ljusföroreningar det sista de kvarvarande spillrorna djurliv behöver. 

För att inte tala om vad det gör med våra kroppar. Att mobilskärmens kalla ljus ger dålig nattsömn vet de flesta, om inte annat så av erfarenhet. Hormonet melatonin (som snart blir lagligt att köpa receptfritt i Sverige, som ett svar på de sömnstörningar allt fler av oss upplever) ska bildas naturligt i kroppen om kvällen. Men för att det ska ske och fungera som tänkt krävs … mörker. 

Melatoninet är långtifrån det enda hormon som tar stryk av vårt stora upplysningsprojekt, och konsekvenserna på människokroppen blir stora. Kronisk stress, depression, fetma, cancer. Välfärdssjukdomarna går en ljusnande framtid till mötes.

Om allt detta och mycket mer kan man läsa i Johan Eklöfs bok. Dessvärre är den en smula rapsodiskt uppbyggd, med korta, spretiga kapitel som hade mått bra av att samlas i längre essäer. Det blir lite utmattande att gång på gång kastas in i ett nytt ämne – samtidigt som mycket tuggas om. Men det är, som det brukar heta, en angelägen bok. Den liknar en tamare, aningen lamare Ålevangeliet, med sina personliga anekdoter varvade med högt staplade fakta.

Eftersom hela vår moderna samhällsrytm bygger på elektriskt ljus är det svårt att bara dra ur kontakten. Och led-ljusens intåg har inte gett den energibesparing som var förhoppningen. Billigare ljus har i praktiken bara betytt fler (iskallt vita, särskilt skadliga) ljuskällor, som så ofta när tekniken får infria sina löften. Det räcker med att titta på juldekorationerna: de levande ljusen är visserligen kvar på bordet, men kombineras numera med oändliga ledslingor i fönstren.

En viss medvetenhet om problemet börjar ändå uppstå, och förhoppningsvis därmed en vilja att ta itu med vårt konstgjorda kullkastande av dygnet. Det går att rikta om och skärma av ljus. Det går att låta bli att nattetid lysa upp varenda kyrka och varteviga  kontorskomplex. Led-lampor kan programmeras att lysa rödare, och svagare om kvällen. 

Och som med allt naturligt som håller på att ta slut här på jorden, så finns det också ett ekonomiskt värde i mörkret. Folk vallfärdar norrut för att få uppleva polarnatt, norrsken och en riktig stjärnhimmel. Världen över instiftas mörkerparker, även om Sverige inte direkt ligger i framkant i frågan. Modernitet är inte för inte en svensk paradgren.

Det kan tyckas mörkt på vår jord, men det är också för ljust. Vi må vara rädda för mörkret, men alternativet är att låta sig bländas. Så släck ned, kura skymning och låt ögonen sakta vänja sig vid svärtan.

Det borde vara en lätt uppmaning så här års, men beroende på var du bor kan det vara stört omöjligt. Ser du stjärnan i det blå? Benjamin Syrsa vet i alla fall knappt längre när han ska sjunga, nu när natten satts ur spel.