Koranbränningar och bastubad i rasande fart
Boken slutar lyckligt – för Turkiets Erdoğan
Publicerad 04.30
Det här är boken jag verkligen såg fram mot att läsa i höst: ”Högt över havet”, Torbjörn Nilssons och Maggie Strömbergs skildring av det politiska spelet bakom Sveriges Nato-anslutning.
Paret Nilsson och Strömberg arbetar till vardags med att bevaka svensk inrikespolitik för Svenska Dagbladet. De och deras kollegor behandlar detta – sällan direkt upphetsande – ämne på ett föredömligt sätt: kunnigt och välskrivet men framför allt roligt och respektlöst. Torbjörn Nilsson har dessutom ovanligt djupa kunskaper om svensk historia och ett fint sinne för belysande anekdoter. Högt ställda förväntningar alltså.
Tyvärr gick det för mig som för han som sökte en kvinna och fann en själ: Jag är besviken. ”Högt över havet” lyckas sällan tränga in under den blankpolerade ytan.
Vad läsaren får är 400 sidor av möten, middagar, flygresor, presskonferenser, koranbränningar och bastubad. Brådskande sammanträden och panikartade utspel avlöser varandra i rasande tempo tills tiden tycks stå still.
Jag tror att författarna, som de utmärkta stilister de är, har insett problemet och försökt åtgärda det genom att klippa sig fram genom berättelsen som vore den manus till en dramadokumentär på tv. Tvära kast i tid, rum och tempo. Närbilder på nyckelpersoner. Noggranna beskrivningar av maktens möbler: Svenskt Tenn-soffor, oljemålningar och guldpendyler. Det är inget fel på hantverket. Men i längden är det inte effektivt att lägga in en ödesmättad cliffhanger om den bara leder fram till ett magplask i nästa kapitel.
Bokens huvudpersoner är – om de över huvud taget låter sig intervjuas – noga med sitt eftermäle och håller korten nära kroppen. Alltså drar skildringen av dem ohjälpligt åt dramatiska klichéer: Magdalena Andersson som grubblande Hamlet, Erdoğan som hänsynslös Shylock, Sanna Marin som utmanande skönhet och Peter Hultqvist som snubblande komiker.
För det är ju socialdemokraterna som är spännande i det här dramat. Högern har bara fått vad den drömt om sedan Krimkriget. Men socialdemokraterna? Som haft en konsekvent neutralitetspolitik som utrikespolitiskt huvudnummer under decennium efter decennium. Vad fick dem att tvärvända?
Det ryska överfallet på Ukraina förstås. ”Ryssland bestämmer åt oss att vi ska gå med i Nato” skrev den finske centerpartisten Matti Vanhanen dagen efter invasionen. ”Jävla Finland, nu måste vi kanske också gå med” sa utrikesminister Ann Linde utanför protokollet.
Den Nato-kritiska delen av socialdemokratin förefaller ha kapitulerat utan villkor. Bara lama protester när det handlar om ödesfrågor, som kärnvapen på svensk mark. Nilsson och Strömberg förklarar det som ett generationsskifte: Palmes pojkar skolade inga arvingar. De påläggskalvar som fostrats efter 1989 har inspirerats av Clinton och Blair, inte av Willy Brandt och Julius Nyerere. Alltså inga höjda ögonbryn när socialdemokraten och Nato-förhandlaren Oscar Stenström tar tjänstledigt från UD för att sälja vapen åt Wallenberg.
Ur Nato-vänlig synvinkel slutar boken lyckligt: Efter 366 sidor får Turkiet äntligen köpa stridsflygplan från USA och skriver omedelbart på Sveriges ansökan om medlemskap. Och i bokens allra sista mening kysser Sanna Marin en vacker bredaxlad man på en vegetarisk restaurang i Helsingfors.
”Respektlös” är ett ord man knappast kan använda om ”Högt över havet”. Snarare är boken väluppfostrad, noggrann och omisstänksam – ungefär som Sverige kan förväntas uppträda i Nato alltså. Möjligen hade en mera kritisk och spekulativ hållning kunnat avslöja mer av spelet bakom kulisserna.