Ishiguro hugger tag i frågor för vår tid
”Klara och solen” är en exakt formulerad dystopi
Publicerad 2021-03-09
”Du är något alldeles extra”, säger butiksföreståndaren till Klara, roboten som väntar på att bli utvald till AV, Artificiell Vän, åt någon ensam tonåring med rika föräldrar, någonstans i ett lätt science fiction-doftande och framtida USA, i Kazuo Ishiguros nya roman.
”Du lägger märke till så mycket och tar in så mycket”, säger föreståndaren, innan hon åter dirigerar den soldrivna Klara till en ny plats i butiken. Till det soliga fönstret med vy över taxibilarna och uteliggarna. Eller längre in i butiken, där hon inte syns.
Om det gick att uttala föreståndarens ord, inte alls von oben utan i genuin beundran, skulle jag gärna rikta dem till författaren Ishiguro. I alla fall till hans romaner som observerar så skarpt och bär på så mycket kunskap. De brukar i noggrann och nästan artig ton säga saker om hur stora imperier, krig, myter och samhällssystem reser sig bakom människo- och robotspillror, likt bleknade men inte alls avlägsna berg.
Och kanske är det för att upproret mot makten alltid uteblir hos Ishiguro, som man som läsare tvingas kvar i den sköna nya världen, eller i den sönderfallande gamla, långt efter att man avslutat boken. Och kanske är det just det fasthållandet som får en att börja treva runt i vad man själv vet om sin egen värld, socialt och existentiellt.
Ishiguros prosa kännetecknas av en extrem omsorg om detaljer och skeenden, samtidigt som den är starkt medryckande. När han är som mest häpnadsväckande är han lite som en Virginia Woolf med en faiblesse för, eller tilltro till, genre-litteraturens effektiva sätt att berätta och skapa spänning. En knastertorr stil som är så exakt att det gnistrar om den.
I den nya romanen – den första efter Nobelpriset i litteratur 2017 – har vi att göra med ett för författarskapet ovanligt lätt och molnfritt berättande. Han tar här ytterligare steg in i den science fiction-genre som han började utforska i 2005 års Never let me go. Men Klara och solen bär också på tydliga likheter med butler-skildringen och mästerverket Återstoden av dagen från 1989.
Det är alltså roboten, artefakten som får stå för det hoppfulla och idealistiska i Ishiguros dystopi
Roboten Klara, romanens berättare, hamnar hos den glada, ömsinta och svårt sjukliga Josie. Utvecklad för att tillmötesgå och lära sig allt om sin tonåring, som med något undantag bara träffar andra jämnåriga under ”interaktions-möten” då de dyra mammorna minglar och skvallrar i rummet intill.
Samhället är hårt genomrationaliserat utifrån premissen att robotarna gjort stora delar av det mänskliga arbetet överflödigt. Och hierarkiserat utifrån att mänskligheten har delats in i två skikt, genom ”genetisk redigering”.
Boken hugger alltså tag i frågor för vår tid: Vilket är människovärdet i skuggan av de exceptionella teknologiska framstegen? Hur formas livet i den nya ekonomin som följer på dem? Vad är en relation med en annan varelse? Var hamnar känslor som sorg i allt detta? Kärlek?
Översättaren Niclas Hval ger oss en ledigare svensk Ishiguro, jämfört med en del äldre tolkningar. Det kantiga i språket blir lite mjukare.
Men det är något ytterligare som är annorlunda i stilen, som inte torde handla om översättningen. En robots mekaniskt noggranna perspektiv är något annat än det varmt modernistiska som utmärker tidigare böcker. Klaras kringskurna maskinblick på världen är omväxlande humoristisk, sorglig och kuslig i sin precision, och uppenbara otillräcklighet.
Men på det hela taget innebär den en mer lågtempererad och följsam prosa. Vid något tillfälle är tonen så slick att jag börjar undra om robotperspektivet blivit denne författares genväg till att snabbt som attan anpassa sig till det samtida ljudboks-påbudet om okonstlade meningar och enkla berättarstrukturer.
Det tar till romanens andra halva innan det gjuts riktigt liv i frågorna. Och då är det undertexternas mästare Ishiguro som är i farten. Mänsklig förtvivlan sipprar fram – äcklig, girig, sorglig, desperat. Både bland förlorarna i den nya gen- och robotåldern, och bland vinnarna.
Klara är kanske en ovanligt känslig och perceptiv robot. Men hon bär fram en klassiskt Ishigurosk dröm: kärleken som nåd. Inte i första hand gestaltad som en krånglig, underbar och sönderslitande relation, utan som en förtingligad sägen. Något så starkt och stort att det bara måste kunna fungera som en sorts pant gentemot högre makter. Ett värn, en ursäkt, ett magiskt frikort i ödets hemska vårdkö.
Det är alltså roboten, artefakten som får stå för det hoppfulla och idealistiska i Ishiguros dystopi. Det är hennes ohöljda och spontana blick som får symbolisera övertygelse och oskuld, och inte, exempelvis, barnet.
Den artificiella intelligensen blir det nya medvetande som står sig fritt från korruption och paranoia i en trasig, orättvis värld. Ett inte helt unikt grepp i science fiction-genren. Ändå, emellanåt, en svindlande tanke.