Medlöparen

TORSTEN KÄLVEMARK läser boken om Majakovskij: stor konstnär – och Stalins hovpoet

helskärm

I november 1935 fick Josef Stalin ett brev över vilket han med rödpenna skrev ned ett litterärt domslut: ”Majakovskij var och förblir den bäste, mest begåvade poeten i vår sovjetiska epok. Likgiltigheten för hans verk är ett brott.”

Brevet kom från Lili Brik, Vladimir Majakovskijs nära vän, älskade och förtrogna. Hon klagade över att revolutionens store poet, död sedan våren 1930, höll på att bli bortglömd. De officiella institutionerna saknade förståelse för hans roll som agitator för en ny värld, hans aktualitet som revolutionär. Nu vädjar hon till Stalin:

”Jag förmår inte ensam övervinna ointresset och motståndet från byråkratins sida och efter sex år vänder jag mig därför till Er, eftersom jag inte ser någon annan möjlighet att tillse att det enorma revolutionära arvet efter Majakovskij tillvaratas.”

Brevet rymmer ett triangeldrama med stor symbolik. Lili Brik var avsändaren och Stalin mottagaren. Men diktatorns röda text var riktad till hans hantlangare Jezjov, mannen som några år senare startade den terrorvåg som skulle göra Ryssland till ett intellektuellt och kulturellt kalhygge.

Vilket öde att postumt bli utnämnd till den politiska maktens hovpoet! Majakovskij hade ju redan 1912 medverkat i futuristpublikationen En örfil åt den offentliga smaken. Nu blir han själv mönstergossen i ett påbjudet estetiskt program. Det blev, som Boris Pasternak uttryckte det i en klassisk formulering, hans andra död.

Den första döden skedde för egen hand en solig aprildag 1930. Hade den något att göra med ett tilltagande skräckvälde? Hade revolutionens entusiast drabbats av en övermäktig politisk besvikelse? Eller var det en kärlekssorg som blev outhärdlig?

På den frågan finns inget riktigt svar. Avskedsbrevet som skrevs två dagar innan Majakovskij riktade pistolen mot sitt hjärta är tvetydigt. ”Kamrat regering” heter det i ett tilltal som fortfarande andas förtroende för den politiska makten. ”Lilja – älska mig” lyder några andra rader som kan ses som en vädjan till henne som trots hans många andra kvinnoaffärer ändå var den stora kärleken.

Visst hade Majakovskij känt att det politiska klimatet i Sovjetunionen hade ändrats från revolutionens första berusande år. Efter Stalins femtioårsdag i slutet av 1929 började snaran dras åt. Misstänksamhet, självpåtvingad tystnad och kryperi hade skapat ett outhärdligt klimat för en poet som verkligen ville skrika ut sitt budskap.

För full hals var just titeln på den diktsamling som kom ut bara några månader före hans död. I ett läge där han höll på att skjutas åt sidan och där hans hyllningspoem på femårsdagen av Lenins död inte kom med på en topplista bland fursteslickande alster ropade han ut sitt oberoende av den offentliga smaken:

”Min dikt ska nå er

över seklers bergmassiv

och över huvudet

på poeter och regeringar”.

Visst har hans dikt nått över åtminstone det massiv som markerat det tjugoförsta seklets början. Varför skulle annars Bengt Jangfeldt i Med livet som insats ägna nära 600 sidor åt hans person?

Det är förstås en bok som kommer att vara ett standardverk, inte bara som den första egentliga icke-sovjetiska biografin över Majakovskij utan också för att Jangfeldt har en så oslagbar kännedom om källorna. I mer än tre decennier har han haft ingående kontakter med personer ur diktarens krets. Hans privata arkiv är en viktig källa till detaljrikedomen i den fängslande skildring vi nu kan läsa. Därför finns det väldigt lite att anmärka på när det gäller det som faktiskt står i denna eminent sakkunniga volym.

Ändå kan man sakna ett och annat perspektiv. Själv skulle jag gärna ha sett en mer utförlig diskussion av de moraliska aspekterna på detta författarskap. Det man skulle kunna kalla för Hamsun-syndromet finns ju här i hög grad. Hur ser man på en stor konstnär som i vissa avseenden tappat sin moraliska kompass och sitt politiska förnuft? Att Majakovskij var en diktaturens medlöpare står ju utom allt tvivel. När några av Rysslands främsta kulturpersonligheter förpassades ur landet på de så kallade filosofskeppen redan 1922 reagerar han över huvud taget inte.

Jangfeldt noterar detta men kommenterar det inte särskilt ingående. Han har också en lätt överslätande attityd till det litterära avantgardets umgänge med säkerhetsorganen vid 20-talets slut. Han säger att det är ohistoriskt att bedöma sovjetmedborgarnas syn på den hemliga polisen utifrån dagens kunskap om trettiotalets utrensningar.

Visst. Men för oss som är uppvuxna med den tyska kulturens självuppgörelse under det senaste halvseklet måste ju frågorna ständigt ställas också vid betraktelsen av den sovjetiska litteraturen: Vad visste man? Och om man visste, varför bortrationaliserade man den moraliska insikten? Solovkiarkipelagen började befolkas av lägerfångar redan vid 20-talets mitt och arkebuseringsskotten ekade oupphörligt också under Majakovskijs livstid.

Ändå kan revolutionens poetiska propagandist förstås aldrig reduceras till en politisk idiot. Han var oavsett sina moraliska förvillelser en enastående ordkonstnär. Ingen har mer vältaligt beskrivit detta än Maria Tsvetajeva, den kanske allra främsta av 1900-talets ryska poeter (jag saknar för övrigt en dialog med hennes Majakovskijanalys i Jangfeldts bok). 1932 skriver hon i en berömd essä med titeln Epik och lyrik i dagens Ryssland följande:

”Bortom tröskeln till Majakovskijs poesi finns – ingenting: bara handlingen. Enda utvägen ur hans poesi är utvägen genom handlingen. Hans dikter knuffar oss ut ur poesin liksom dagsljuset ur sömnen i sängen. Han är just det dagsljus som inte uthärdar någonting fördolt.”

Marina Tsvetajeva visste vem Majakovskij var och i vilken tid han levde. Hon skrev i frihet från exilen utanför Paris. Hennes omdöme gäller poesin, inte politiken.

Må Gud hjälpa oss att minnas århundradet, skriver hon vidare: ”Till Majakovskij måste vi, och kanske också våra barnbarn, vända oss inte bakåt – utan framåt.”

Ett klokt råd från en ojämförlig konstnär: Låt oss inte glömma århundradet!

Biografi

Torsten Kälvemark (kultur@aftonbladet.se)