Spara är att slösa på människor

Dan Josefsson om Nobelpristagarens uppläxning av den svenska regeringen

”Nu ska vi inte drabbas av någon aktivitetspanik här”. Det är finansminister Anders Borgs reaktion på att Sverige och världen rasar ned i den värsta recessionen sedan 1930-talet ( Dagens Nyheter 27 februari). Fredrik Reinfeldt deklarerar att Sverige nu ska balansera de offentliga finanserna ( Lunchekot 16 mars). Konjunkturinstitutet räknar med 12 procents arbetslöshet 2011 – och regeringen tycker att vi ska spara oss ur krisen.

Samtidigt kommer den amerikanska ekonomen Paul Krugmans bok om krisen ut på svenska. I den hävdar han att det är livsfarligt att möta djupa recessioner med sparsamhet, och han gör det med så goda argument att boken bör göra de svenska läsarna livrädda för sin egen regering.

Enligt Krugman är de flesta ekonomer överens om att 1930-talskrisen orsakades av att den tidens politiker just försökte spara sig ur krisen. Om man hade investerat kraftigt och hållit sysselsättningen uppe så hade börskraschen 1929 inte behövt övergå i depression. Men på 1930-talet dominerade den klassiska ekonomiska skolan enligt vilken länders ekonomier skulle skötas som hushållsekonomier. Om det inte fanns pengar skulle man spara och vänta på bättre tider, även om det innebar massarbetslöshet.

Vänstern förstod tidigt att spardoktrinen var absurd. ”Har vi råd att arbeta?” frågade” Ernst Wigforss provokativt i sin berömda valpamflett från 1932. Texten kunde vara skriven i? dag: ”Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag. Om inkomsterna sjunker, om fattigdomen ökas, beror det uppenbart på att vi inte arbetar lika mycket som förut, att vi inte håller den produktiva verksamheten i gång, och den första uppgiften måste därför bli att åter öka arbetstillfällena och utvidga produktionen.”

Välstånd skapas genom arbete, inte genom att vi väntar på bättre tider. Men högerns största skräck var då som nu att behöva betala skatt. I?stället för att lätta på plånboken och sätta människor i arbete valde man att ”spara”, massarbetslösheten och fattigdomen exploderade och vi fick en global recession som varade i tio år.

I Tyskland röstade den svårt lidande befolkningen fram nazisterna och så fick vi förintelsen och andra världskriget. Högern har med sin omänskliga spardoktrin bokstavligen miljoner liv på sitt samvete.

Paul Krugman påminner om att kapitalismen hängde på en skör tråd efter andra världskriget. Systemets inbyggda instabilitet hade lett till ett ödelagt Europa och många såg planekonomin som enda garantin mot nya depressioner. Kapitalisternas räddning blev ekonomen John Maynard Keynes som liksom de svenska socialdemokraterna hävdade att depressioner gick att förebygga. Paul Krugman menar att efterkrigstidens politiker i praktiken slöt ett avtal med allmänheten. Det skulle vara okej med fria marknader i fortsättningen också, men bara under förutsättning att vi slapp depressionerna. Krugman kallar avtalet för det ”keynesianska fördraget”. Under 1950- och 1960-talets vande vi oss vid att den starka staten bekämpade recessioner genom sänkta räntor och ökade offentliga investeringar. Underskott betraktades som ett nödvändigt medel för att upprätthålla sysselsättning och välstånd.

Men med 1980-talets högervåg kom det klassiska ekonomiska synsättet tillbaka i form av nyliberalismen. Finansmarknaderna gavs allt större makt över länders ekonomier, och marknadens aktörer gillade inte länder med underskott oavsett hur produktiva underskotten faktiskt var. Krugman menar att hänsynen till den godtyckliga ”marknadspsykologin” gjorde att många länder tvingades föra en omvänd keynesiansk politik där man ströp statsutgifterna och höjde räntorna i dåliga tider. Enligt Paul Krugman är detta ”förtroendespel” en viktig förklaring till att världen under 1990- och 2000-talet drabbats av ständiga kriser som snabbt spridit sig från land till land. När krisen kommer driver vi mot all rim och reson en makroekonomisk politik som förvärrar svackor i stället för att mildra dem – allt för att vinna ”marknadens förtroende”.

Enligt Paul Krugman står vi nu på randen till en ekonomisk katastrof och enda räddningen är att vi slutar spela ”förtroendespelet”. Att länder har friheten att ibland gå med underskott för att investera sig ur kriser är en central del i löftet som våra far- och morföräldrar fick för att överhuvudtaget acceptera kapitalismen. Det keynesianska fördraget måste respekteras.

Men vår svenska regerings ekonomiska idéer ligger längre till höger än många av oss ännu förstått. Finansministern hävdar öppet att varje jobb kostar miljoner (Ekots lördagsintervju 14 mars) och att större budgetunderskott är oacceptabla eftersom de leder till framtida skattehöjningar. Precis som USA:s republikaner har regeringen under högkonjunkturen vräkt ut pengar i form av skattesänkningar till de rikaste och precis som republikanerna vill man spara just när stora utgifter är nödvändiga för att rädda oss undan en depression. Den svenska regeringen lever helt enkelt kvar i 1980-talets utbudsekonomiska teori, det vill säga i tron på att kriser kan övervinnas genom sänkta löner, massarbetslöshet och fattigdom. Paul Krugman kallar detta för en ”sjuk doktrin som skulle ha haft föga inflytande om den inte appellerat till redaktörers och rika mäns fördomar”. I Sverige styr denna doktrin regeringens krishantering.

Paul Krugman betecknas som ”liberal” i sitt hemland. När han i höstas var i Sverige och tog emot riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne skyndade han sig att förtydliga att ”liberal” i USA betyder socialdemokrat i Europa. Paul Krugman är alltså amerikansk socialdemokrat – och som sådan radikalare än många svenska socialdemokrater. De gick ju som bekant vilse under det nyliberala 1980- och 1990-talet. Låt oss hoppas att Paul Krugmans bok kan hjälpa dem att hitta hem igen.

Dan Josefsson