Han låter pengar, fitta och alkohol kollidera

I Johan Jönsons montagepoesi blir kropp och erotik en motvikt till tungsinnet

Lidija Praizovic

helskärm

När Johan Jönson nu utkommer med sin 21:a diktsamling Nollamorfa, befäster han sin position som kungen av svensk montagepoesi. Men vad innebär egentligen montaget som konstnärlig praktik?

I inledningen till nummer 41/42 av tidskriften Tydningen med den talande titeln 1+1=3 eller Det textuella montagets antifascistiska och kritiska potential hittar jag användbar info: ”Montage kan beskrivas som en konstnärlig teknik och kompositionsform där olika element ställs mot varandra, vilket resulterar i att kollisionen och relationen mellan dem skapar mening. (…) Eller 1+1=3, som Sergej Eisenstein formaliserade montagets operation.”

I Nollamorfa låter Jönson sin maximalistiska och groteska montageform ta ut svängarna rejält när han diktar i A3-format. Boken är alltså stor och otymplig och tvingar undertecknad att kringgå sina normala läsrutiner som ofta är förpassade till kollektivtrafiken, omklädningsrum under barnens aktiviteter, bibliotek och kaféer, och sängen. I stället måste jag nu sitta upp med denna koloss uppslagen på köksbordet.

Det är bara ett av flera sätt som Jönson har för att skapa grus i maskineriet; läsningen är här varken tänkt att vara smidig, flytande eller behaglig, utan snarare klumpig, spärrad och kaosig.

Montagetekniken med dess ständiga växlingar av textkaraktärer, stilnivåer, typografier och rytmer tillåter aldrig formen att stillna och stelna, vilket tvingar mig till en vaken, aktiv och medskapande läsning.

Även tematiskt återkommer mycket från Jönsons tidigare diktsamlingar: den dödliga jobbmentaliteten (Jönson verkar skriva varje dag 9–17 och i bland även kvällar), diktandet som ett grovjobb, (kropps)minnet av alla skitjobb, den ärrade (arbetar)kroppen och (arbetar)psyket, den låga självkänslan och självhatet, den feta och sjuka kroppen, närheten till döden, närheten till fattigdomen, rädslan för att pengarna ska ta slut, depressionerna och alkoholen, böjelsen för att slicka fitta och mer generellt könsorden. Men också de förbannat vackra, knivskarpa, eteriska dikterna, liksom det säreget jönsonska högfilosoferandet kring språk, liv och vara, med de många, svåra, poetiskt-teoretiskt sammanslagna orden.

Inte minst: de osmakliga men träffsäkra hatattackerna mot samtiden: ”en planetär hyperkapitalism”, dess ”liberalistiska ideologireproduktion” och ”affirmationslooper”; ”globalitärt och absolut affirmationsimperativa / abstraktionsskulpturloop, vartill endast positivitets- / repetitivt och hypermervärdesskapande anslutande / är möjlig, inte negativitet, inte reflexivitet, / inte skugga, inte erfarenhet”.

Jönsons medicin mot detta är alltså just montaget och dess växelverkan: negativitet, dialektik, antagonism.

Montageformen tillåter ingen utsaga att bli enkel, trygg eller slutgiltig, utan allt blir snarare motsägelsefullt, komplext, problematiskt. Diktsamlingens mest frekventa utsaga är ”Jag vet inte” och läsaren måste själv göra jobbet.

Jag tycker mycket om att det finns både hårda/respektlösa partier och mjuka/respektfulla sådana. Mjukt blir det oftast när diktjaget skriver om naturen och landskapet i sina medelpadska hemtrakter, liksom om kärleken till hustrun:

Du

och jag          Vi

är den minsta

kommunistiska enheten

med alla

skillnader kvar

oavbrutet.

Det sinnliga, kroppsliga och erotiska ställs ofta upp som en motvikt mot det språkliga tungsinnet och lögnen.

Det nya som håller ihop den här diktsamlingen är jagets svärfar – den forne vaktmästaren från ett agrarsamhälle – insjuknad i parkinsondemens, som sakta tynar bort på ett äldreboende. Också inför släktingens död blir Jönson ödmjuk.

Genom demensspråkets och demensminnets fragmentarisering lyckas Jönson även ringa in och fördjupa flera av sina frekventa teman, inte minst den egna alienationen inför språket, språket som poeten likväl brukar dagligen, tvångsmässigt, likt en dödsdrift. Men också kanske demensen som en parallell till den fattiga, oansenliga och kroppsarbetande klassen, dess brist på bespråkligande och amnesin som råder kring den.

Men i svärfars sönderfallande språk finns också starka poetiska kvalitéer och poetiska sanningar: Vad heter barnen / Mina / Vilka är mina // Har j / Har jag de barnen // Är det j / Jag s / Va // Är dd // Ä // Vv // Va // Ahh // Vem / Vilka var dem // Vilk.

Mitt i allt det tunga och negativa måste det också sägas att dikterna är roliga, och ibland är det som roligast just när det är som svårast. Till exempel står på svärfars gravsten – efter hans eget önskemål – denna inskription:

NÄR HAN LEVDE VAR HAN EN LIVAD LAX
MEN NU ÄR HAN EN GRAVAD