Lykke Holm tar kål på min inre mördare
Här är en roman med ett nytt och radikalt skönhetsmanifest
Uppdaterad 2020-06-12 | Publicerad 2020-05-31
”Jag visste att en kvinnas liv när som helst kan förvandlas till en brottsplats. Jag hade ännu inte förstått att jag redan levde inuti denna brottsplats, att brottsplatsen inte var sängen utan kroppen, att brottet redan ägt rum.”
Rafaela, romanhjältinnan i Johanne Lykke Holms nya roman Strega, har precis anlänt till en bergsby i norra Italien för att arbeta på Olympia, ett majestätiskt hotell som ser ut som ett demoniskt sanatorium från en svunnen tid.
Tillsammans med åtta andra unga kvinnor lagar hon mat och tvättar och stryker hotellets lakan från morgon till kväll, i ett närmast gudomligt lugn.
Men hotellet förblir tomt. På nätterna sitter Rafaela och betraktar de andra unga kvinnornas svarta hår som ligger som sjalar över kuddarna. Ibland beger de sig ut på korta eskapader till byns krogar eller vandrar i de mörka skogarna, där de gång på gång stöter på ett par märkliga nunnor som fungerar som spegelbild för de unga kvinnornas allt hårdare tillvaro på hotellet. Råkar en göra ett felsteg straffas de allihop, vilket gör att flickorna så småningom flyter samman till en enda kropp.
En dag är en av flickorna spårlöst försvunnen. Sökandet sätter i gång och en imaginär mördare börjar hemsöka Rafaelas tankeliv.
Lykke Holm har skrivit en filmisk undergångsroman som befinner sig i gränslandet mellan ”Virgin suicides”, ”The Grand Budapest hotel”, ”Suspiria” och ”Melancholia”.
Berättelsen är fylld av naturlyriska, esoteriska stämningar som är så skarpt skildrade att var och varannan mening lyser som en ädelsten i den symbolrika textnatten. Det må låta artificiellt och lite sötsliskigt, men det är det inte, även om vissa passager skulle kunna fungera som en drömfakultet för nybörjare.
För Lykke Holm lyckas med två viktiga saker. Det första är att leverera något så radikalt som ett skönhetsmanifest.
Skönheten har länge setts som ett uttryck för reaktionära ideal eller kapitalistiska begär. Men på senare tid har något hänt. Det är kanske för tidigt att fastställa denna nya vågs existens, men jag ser i Lykke Holms roman, liksom i många andra romaner på senare tid, ett sökande efter en ny radikal och mystisk skönhetskult som försöker befria sig från både patriarkatet och kapitalismen.
Lykke Holms andra bedrift ligger på en metalitterär nivå. Utan att avslöja för mycket lyckas hon kasta nytt ljus på mördarinstinkten. För vem är den mest effektfulle mördaren? Den estetiska mördaren skulle jag vilja hävda, som finner döda kvinnor vackra.
Modernismens makabra skönhetskult, odlad av Baudelaire i Ondskans blommor, av Duchamp i Etant données och Bataille i Ögats historia, (en dödskult som var starkt influerad av dekadenslitteraturens rädsla för ”la femme fatale”, men som egentligen började med de Sade), blev som bekant på modet när den smög sig in i den västerländska populärkulturen.
Där befinner vi oss fortfarande. Vackra kvinnor måste dö eller torteras på olika sätt. Litteraturen som kommit i kölvattnet av Metoorörelsen har bara accelererat denna sexvåldstrend, som inte längre är mannens privilegium, utan även kvinnans.
Finns det en utväg ur denna nekrofila skönhetsvåg? Jag vet inte, och jag är inte heller säker på att det skulle vara intressant med tanke på hur mäns våld mot kvinnor bara eskalerat och antagit allt mer teatrala former de senaste åren.
Men jag fylls av både fasa och tillförsikt av att läsa Lykke Holms förföriskt ickedidaktiska prosa. Jag inser nämligen att den estetiska mördaren som underhåller patriarkatets men också vissa feministers fascination för den mördade kvinnan, lever även inom mig. Men om det är något som Lykke Holm lyckas göra med Strega så är det att både framkalla, och slutligen ta kål på min inre mördare.
<div data-tipser-pid="5e9851b577017300011e4673" data-tipser-view="compact"></div>