Det är lätt att göra revolution

Den hyllade ekotänkaren Timothy Morton tänjer på begreppen

Sven Anders Johansson

I en serie texter presenterar Aftonbladet Kultur några av de tänkare som just nu ställer de viktiga frågorna.

I dag: Ekokritikern Timothy Morton hyllas för sina tankar om hur vi tar oss ur den hämmande människocentreringen. Men vad menar han egentligen? Sven ­Anders Johansson har läst Mortons senaste bok.

Helheten är större än summan av delarna. Så brukar företeelser som är så omfattande eller sammansatta att de är svåra att greppa beskrivas. Som kärleken. Eller mänskligheten. 

Eller kapitalismen. Vi känner till dess beståndsdelar: arbetstiden, profiten, varan, lönen, etc. Var för sig är de gripbara, men helheten överskrider våra möjligheter att fånga den, och därmed också att göra något åt den.

Själva idén om den stora helheten brukar kallas holism. Det framhålls i regel som ett typiskt vänsterperspektiv, en del av ett kritiskt tänkande. 

Motsatsen skulle då vara ett positivistiskt eller nyliberalt synsätt som förnekar helheternas existens och bara ser enskildheter. Margaret Thatchers konstaterande att det inte finns något sådant som samhället, det finns bara individer, är ett välkänt exempel.

Thatchers berömda uttalande dyker upp också i Timothy Mortons bok Humankind. Morton har under det senaste decenniet trätt fram som den kanske starkast lysande stjärnan inom det som brukar kallas posthumanism och ekokritik. I bok efter bok försöker han tänka den rådande ekologiska situationen på nya sätt; ta sig ur den antropocentrism, den människocentrering, som ständigt hämmar oss, också när vi tror oss vara som mest öppna och goda.

Att han inte står på Thatchers sida är uppenbart. Vi behöver en holism, konstaterar han följaktligen, men en svag sådan: vi behöver se att helheten ofta är mindre än summan av delarna. 

Morton ger denna mindre helhet ett namn – subscendens – och ett släktskap: ”transcendensens halvsyster”. Att vi inte kan erfara den beror inte på att den överskrider det sinnliga, utan på att den underskrider detsamma. Den ”mänsklighet” jag är en del av är inte ett begrepp av en högre ordning, utan snarare ”en implosiv helhet” i ständig förändring.

Denna tanke kan kopplas till ett annat av Mortons patenterade begrepp: hyperobjekt (lanserat i boken Hyperobjects från 2013). Det syftar på företeelser som är så stora att de inte kan observeras empiriskt, men som likväl är verkliga. Men hyperobjekten, konstaterar han nu, är inte bara stora, utan också bräckliga. Det är goda nyheter. 

För tänk om nyliberalismen, ”som sveper in jorden i misär, i själva verket på ett annat sätt vore ganska liten, och på så vis underligt enkel  att omstörta?” Det vore förstås, som han formulerar det, alldeles ”för enkelt för intellektuella som vill få allt att verka svårt så att de kan behålla sitt jobb med att förklara det”. Även för den som känner sig träffad är det en intressant tanke. 

Så hur skulle ett sådant omstörtande se ut i praktiken? Den lilla tyska staden Wolfhagen skulle kunna vara ett exempel. 2006 lyckades staden avsluta sitt tidigare avtal med eljätten Eon, för att i stället bli självförsörjande på el. Man återkommunaliserade helt enkelt det som den enorma energikoncernen tidigare hade tvingat både staden och medborgarna att betala dyrt för. 

Sådana exempel visar att förändring är möjlig; de nyliberala privatiseringarna av allt gemensamt kan vändas om. Det är enkelt. Det krävs bara politiker som går sina medborgares ärenden i stället för företagens.

Det vore fel att beskriva Mortons recept som aktivistiskt (vi måste ”göra något!” och så vidare). Både för att en sådan hållning bygger på en falsk bild av det mänskliga handlandet, och för att talet om att vi måste ”rädda jorden” i realiteten betyder ”upprätthålla en människovänlig miljö”. Lite på samma sätt är det med begreppet ”hållbarhet”: det som ska upprätthållas är i regel ”den nyliberala, kapitalistiska världs-ekonomiska strukturen.”  

Så långt finns det intressanta beröringspunkter med två prominenta svenskar – Andreas Malm och Martin Hägglund – som i likhet med Morton vänder sig till Marx för att förstå det rådande läget. 

Men medan Malms sätt, i Stormens utveckling (Modernista), att tackla den globala uppvärmningen bygger på en tydlig distinktion mellan människa och natur, och Hägglund i sin hyllade Vårt enda liv (Volante) (den dyker upp i en not i Mortons bok) insisterar på åtskillnaden mellan ”naturlig och andlig frihet”, framstår de gränserna ur Mortons synvinkel som chimärer, ja rent av en del av problemet. Därav den underliga undertiteln: Solidarity with nonhuman people.

Medan andra posthumanistiska tänkare har argumenterat för behovet att överge ”det mänskliga” resonerar Morton alltså tvärtom: mänsklighetsbegreppet ska inte avskaffas utan utvidgas. Inte av snällhet, inte för att vi människor är så goda, utan för vårt eget bästa, för att det vore fascinerande. 

Det finns naturligtvis skillnader mellan mig och ett lejon, men skillnaderna finns ju även inom mig själv. ”Jag är inte helt och hållet jag”. Och lejonet är kanske inte så främmande som det framställs. ”Wittgenstein hade fel: vi kan förstå lejon”. Saken är alltså inte svartvit: helt och hållet kan vi kanske inte förstå lejonet, men ”vi förstår inte oss själva helt och hållet heller”.

Det där kan låta som hårklyverier, men frågan om vår förståelses gränser är politiskt viktig. Till exempel får den konsekvenser för vad vi menar med solidaritet. Vi betraktar gärna solidaritet som något exklusivt mänskligt, men vi måste inse, skriver Morton, att solidaritet snarare är något ”billigt”, ett slags verklighetens oväsen som finns överallt i biosfären oberoende av mänskligheten.

Vad innebär det synsättet för möjligheten till politisk förändring? Hur går det till exempel ihop med en marxistisk hållning? Morton diskuterar den saken ganska utförligt: den dåliga nyheten är att marxismen är besvärande människocentrerad; den goda nyheten är kort sagt att det är fullt möjligt att rätta till felet, och därmed utvidga Marx giltighet.

En aspekt av det utvidgandet är att den humanistiska eller koloniala benägenheten att ge människan monopol på handlingskraft skjuts i sank. Vi behöver, menar Morton, en ”ny teori om handlandet”, om ett ”queert” handlande som varken är aktivt eller passivt och heller inte någon sammansmältning av båda, utan något annat.

Det kan låta idealistiskt, lite i stil med idén att ifall alla bara säger ”hen” så blir samhället jämställt. Men om det nu är så att den gängse synen på handlande är felaktig så kan en sådan teori trots allt vara rätt viktig. Den indikerar att vi kan ”vicka oss” ut ur hyperobjektens makt, såsom nyliberalismen, eller den globala uppvärmningen.

För att förklara vad han menar med detta ”to wiggle” eller ”to rock” vänder han sig lustigt nog till svenskan: det svenska verbet att rucka på fångar det aktivt-passiva handlande han vill åt. När man ruckar på något – ett klippblock, en bil som har kört fast, en avreglerad elmarknad – är det lika mycket saken själv som gör något. Omständigheterna är alltid i rörelse; ruckandet är inte bara människans. 

Kanske är det i själva verket så med alla våra förment självständiga handlingar. Som en annan oneliner lyder: ”Den fria viljan är överskattad.”