Genomskådar vår tid
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-11-04
Pia Bergström läser Jonathan Franzens träffande samhällssatir
Purity, eller Pip som hon själv kallar sig, vantrivs som telefonförsäljare av tvivelaktigt miljövänliga energilösningar. Hon är 23 och vill göra något annat av sitt liv men vet inte vad. Avbetalningarna på de 130 000 dollar hennes collegestudier kostade förminskar drastiskt alla hennes drömmar.
Hon bor tillfälligt i ett sunkigt, containerfyndöverlastat huskollektiv med av princip kontantlösa Occupy-idealister i Oakland nära San Francisco. Stämningen i huset har blivit ganska hopplös och banken hotar med vräkning. Den enda i huset med heltidsjobb och normal lön, Marie - anställd på ett katolskt gruppboende för funktionshindrade - har flyttat ut med sin moderlighet och sina matlagningskunskaper.
Världen består av småskitiga trivialiteter, av halvdant och otillräckligt i Jonathan Franzens sedeskildringar. Efter Frihet kommer nu Renhet, en skarp och ibland blixtrande samtidssatir. Den ger sken av att genomskåda allt – konsumtionskapitalismens lyckomål, informationssamhällets illusioner, den sexuella frihetens långsiktigt skadliga verkan och samhällskritikernas och de radikalaste ”revolutionärernas” futtiga jagiskhet när det gäller – men ändå ger den upp inför komplikationerna. Och tur är väl det, annars skulle en så vittfamnande berättelse om så många olika karaktärers krångliga liv bli totalitär. Precis det Franzen vill varna för i Renhet.
Franzen odlar ju 1800-talsromanens psykologisk-realistiska berättarkonst. Oftast innebär den medkännande inlevelse med någon eller några av romanfigurerna. Men hos Franzen är den parad med en kylig lust att förse sina figurer med en svart seriefigurskontur, ta ner dem från all upphöjdhet.
Lite mot min vilja njuter jag av denna ömsinta elakhet. När han drar mig med in i den taggiga Pips impulsiva trassel, hennes ombytliga förälskelser, självhat och klara hjärna. Och när han skildrar hennes renlevande, fobiska, mamma Anabels liv, fattig och världsfrånvänd i sin stuga i kaliforniska bergen, paniskt förnekande att hon egentligen är dotter till en livsmedelsmiljardär som förser halva landet med kött. Dessa ”floder av blod” har plågat hennes veganska samvete hela livet.
Likaså är berättelsen om journalisten Tom, chef på en idéell nyhetssajt på nätet, och hans sambo, grävaren och Pulitzervinnaren Elaine, mycket fängslande i sig. Särskilt för att man här, i ett romanutkast av Tom själv, får en annan bild av Anabel, som ung och uppenbart psykiskt skör men också sällsynt uppriktig både i sina experimentella filmkonstverk och i sin kärlek till unge Tom. Det är fint att den äldre, pragmatiske Tom (han lever glatt på livsmedelsmiljardärens blodspengar) ändå kan se att det är vår cyniska värld som förvandlar Anabels rena hjärta till galenskap.
”Renhet” är härlig att läsa medan den varar. Inte minst dialogerna som alltid är vassare än samtal jag nånsin är inblandad i. Franzen har dessutom skapat en Le Carré-artad intrig som skickligt binder ihop de olika berättelseblocken.
Antydningarna om mening och dolda sammanhang mellan en ihjälslagen Stasiagent i Berlin, en trasig amerikansk kondom, en nutida Facebookbild med en halvnaken tjej poserande på en nukleär stridsspets på ett grillparty i Texas, och ett självmord långt inne i den bolivianska djungeln skapar deckarspänning ända tills världens sanna oöverblickbara sjaskighet blir synlig.
Den figur som Franzen sticker den litterära voodoostickan i utan minsta ömsinthet är den karismatiske internethjälten Andreas Wolf, en grandios och manipulativ, DDR-född flickförförare som skapat en Wikileaksliknande organisation, kallad The Sunshine Project.
Wolf, i romanen en rival till Julian Assange, skildras här som amoralisk och oansvarig, mer mån om sin egen globala berömmelse än vilka och vems hemligheter han röjer. Franzen låter den ”riktiga” journalisten Elaine läsa lusen av dem båda och kalla dem ”fyraåringar som kastar bajs”.
Jonathan Franzen erbjuder ingen förlösning, ingen utväg.
Snarare visar han att både skiten och längtan efter det rena och ideala tillhör det mänskliga. Och att man kan leva kompromissande.