Kort och gott
Jenny Högström låter sig fångas av Anne Carson
Publicerad 2018-01-23
Kanske var det ett misstag att ge sig på att samrecensera två böcker av den kanadensiska författaren och antikforskaren Anne Carson, född 1950. Kruxet är att den ena, den skönlitterära debuten Kort sagt från 1992, består av oerhört kortfattade och förtätade lyriska texter. Den andra, Det oförlorades ekonomi från 1999, består av oerhört förtätade essäer; så kallad sakprosa. Den ena boken är det (dikt) – den andra handlar om det (dikt).
Men faktum är att Kort sagt – åtminstone vid en första läsning – framstår som så kortfattad att jag behöver något mer att hålla mig i. Att tänka med.
Oavsett genre och översättare till svenska – här tre olika, Mara Lee respektive Niklas Haga och Rebecka Kärde, som alla gör ett strålande jobb – har Anne Carson ett omisskännligt tonfall och ett tilltal som liksom sopar bort allt avstånd mellan dig och texten på nolltid – mellan mig och texten.
Till exempel ska jag erkänna att jag inte darrade av förväntan inför essäboken om den förste professionelle poeten, greken Simonides (556–468 f Kr) och den tyskspråkige 1900-talspoeten Paul Celan (1920–70).
Men när jag väl börjar läsa har Carson mig som i en liten ask, såväl vad gäller marxistisk teori som antropologi, närläsningar av Simonides epigrafer på klassisk grekiska och av Celans hårt kondenserade språk.
Varsamt hanterade och turnerade av Carson uppstår ett slags koncentration i läsningen, eller, med en term hon lånat från Celan själv, en uppmärksamhet, som gör alltsammans omedelbart angeläget. Carsons närläsningar gjuter liv i de båda poeterna på hittills oanade vis.
Och precis som i senare böcker som Röd självbiografi, Röd.doc, Antigonick eller Nox har Carson en enastående förmåga att lyfta in antika myter och motiv, konst, litteratur eller teori i fiktionen på ett sätt som gör att det känns allt utom dammigt eller stelt.
De prosalyriska texterna i Kort sagt består av någon eller några rader utan radbrytning, med ämnen som Brigitte Bardot, läsning i bilen, regn eller Mona Lisa. Det geniala efterordet ”Kort sagt om efterord” lyder i sin helhet såhär:
”Ett efterord bör lämna huden snabbt, likt desinfektionssprit. Här är ett exempel, Emily Tennysons mormor, hennes fullständiga dagboksanteckning från bröllopsdagen den 20 maj 1765: Läste ut Antigone, äktade Biskop.”
I inledningen skriver Carson ett slags poetik för boken – och kanske för dikten i sig: ”Strecken bygger upp naturens framträdelseform gradvis, fast utan berättelsens långtråkighet. ”Så jag börjar tänka på texterna som skisser i ord, lika väl som miniföreläsningar eller mikroessäer.
I en av mina anteckningar i boken skriver jag: ”Underbart! Men varför?” Frågan är om jag vill veta. I ”Kort sagt om Homo sapiens” skriver Carson: ”I varje historia som jag berättar finns en punkt bortom vilken jag inte kan se”. Istället för att se denna punkt som ett misslyckande gäller det ju att förhålla sig till den punkten – den gränsen – så intresserat som möjligt.
Och precis som hon skriver i inledningen: ”man kan aldrig hejda rörelsen bryskt nog, aldrig överge tanken snabbt nog”. Men det är alltså att överge som i att blottlägga. Kvar blir en slags lyrisk sammanfattning, abstraktioner i hög grad besläktade med Gertrude Steins Ömma knappar, eller varför inte hennes porträtt.
I ”Det oförlorades ekonomi” – där referenser från Kort sagt dyker upp i förbifarten – handlar det snarare om att gå till botten med abstraktionerna, också i den mån de yttrar sig som pengar.
Äntligen någon som kan skriva bra och otvunget om marxistisk teori, hojtar jag till min vän Magistern. Jaha, men är det bra tänkt då, muttrar han skeptiskt.
Ja, när Carson skriver om poeten Simonides, som på 400-talet f. Kr. befann sig mitt i övergången mellan en gåvoekonomi och ett monetärt system, är det framför allt oavbrutet fascinerande. Simonides var alltså den förste professionelle poeten i den meningen att han faktiskt fick betalt för sitt diktande i cash.
Men, som Carson skriver: ”Ingen som använder pengar förblir oförändrad av det.” För Simonides påverkade detta såväl hans relationer som hans diktande – och hans dikt. Det är en alienation hon hos Paul Celan och hans Sprachgitter i stället återfinner i förhållande till språket som sådant. Men pengarna tar sig också in via uttrycket att ”slå mynt av något” och Celans neologismer: ”Celan frammanar något som nu plötsligt tycks verkligt, trots att det tidigare inte existerade”.
Sedär poesins magiska krafter. Carson citerar ett känt tal av Celan: ”Ouppnåeligt, nära och oförlorat förblev mitt i förlusterna detta enda: språket/---/Men det måste nu gå igenom sina egna svarslösheter”.
Gemensamt för dessa båda böcker av Anne Carson är också författarens passionerade förhållande till estetisk teori: vad förmår orden och dikten, hur och varför? Och liksom i författarskapet i övrigt uttrycks en grundmurad tilltro till konsten och poesin: ”poetens makt att negera dödens negerande handling”.
Ibland har jag en irriterande känsla av att Anne Carson inte riktigt befinner sig i samma verklighet som en själv. Det finns liksom ingenting som är fult eller dåligt eller bara lite halvkasst. Och då undrar jag vad som hänt om hon gläntat lite på dörren. Om till exempel Georges Bataille fått komma med på ett hörn i samband med diskussionen av Marcel Mauss teorier om potlacht. Om formen brustit. Om poeten blivit lite smutsig och abstraktionen aningen mindre abstrakt.
Men kanske att Anne Carson trots allt blivit smutsigare med åren. Åtminstone sårigare. Som alltid är hon i vilket fall så kvick, så witty, så klok och så lysande. Och jag gläder mig stort åt att hennes böcker nu ges ut av flera svenska förlag än ett. Det blir bara mer Carson åt folket.