Det filosofiska 1900-talets ”Brangelina”

Carl-Michael Edenborg läser en engagerad men slarvig bok om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir

Carl-Michael Edenborg

helskärm

Sociologen Sten Andersson väckte visst uppseende med sin senaste bok, en biografi över filosofen Ludwig Wittgenstein (2012). Vissa gillade författarens originella och vildsinta stil och sätt att ta sig an ämnet. Andra tyckte att han handskades slarvigt med källorna, pladdrade och skvallrade.

Samma spektrum av reaktioner väcker hans nya bok hos mig, och kanske är det en god sak. Vi två är ett. Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och deras tid liknar åtminstone inte mycket annat som skrivits om 1900-talets främsta filosofpar eller om filosofers liv över huvud taget.

Själva genren är nästan lika gammal som filosofin själv. Runt 200 f.Kr. skrev greken Diogenes Laertios boken Om kända filosofers liv och tankar. Den har haft en enorm betydelse som källsamling. Här återfinns många för övrigt förlorade fragment och formuleringar, inte minst av de försokratiska filosoferna. Samtidigt har man kritiserat Laertios för att kritiklöst återge skvaller.

Självklart är det roligt att granska en filosofs levda liv: filosofin innebär kärleken till tänkandet som sådant. Därmed tar den upp, om så bara för att avfärda dem, frågor om tillvaron och det mänskliga.

Självklart väcker det undran hur en Aristoteles eller en Descartes eller en Nietzsche i praktiken levde, med tanke på hur viktiga deras idéer om livets syfte, medvetandets natur och moralens regler var och är.

Att Sten Andersson är doktor i sociologi präglar hans läsning av de filosofer han skriver om. Han bryr sig om deras tänkandes plats i samhället, om växelverkan mellan dåtidernas intressen och filosofernas tänkande.

Men att säga att han ”bryr sig” är för litet sagt. Jag har sällan eller aldrig läst en biografiförfattare som så vällustigt och stundom extatiskt kastar sig in i sina föremåls liv och gärningar, vänder på alla stenar han hittar, luskammar brev och dagböcker.

Han letar främst efter dåligheter, eller tecken på dålig självkontroll: missbruk, sexuella avarter, svartsjuka, ljugande. Allt det som hos en filosof antyder att läran inte motsvarar tillvaron.

I Wittgensteins fall ägnade sig Andersson mycket åt filosofens homosexualitet. I Sartres och de Beauvoirs fall ägnar han sig åt deras missbruk av alkohol och andra droger och åt deras särskilda intresse för mycket unga kvinnor: där Beauvoir ofta tycks ha groomat en flicka, varefter Sartre tagit över.

Men trots att Andersson ofta är underhållande i sin nästan tvångsmässiga glädje över smutsiga fynd, upprepar han sig också ofta. Då är det märkligt att han missat ett par fakta som skulle ha stärkt hans utläggning ytterligare:

Tag slutet på Sartres debutroman Äcklet från 1939. Den handlar om en alienerad, ångestfylld, självskadande outsider utan mening i tillvaron – helt enkelt en gammaldags existentialist i Kierkeegards och Dostojevskijs anda. Romanen slutar med att huvudpersonen för första gången engagerar sig, kastar sig in i ett moraliskt-politiskt problem och tar ställning. Detta pekar i sig fram mot den vändning som Sartres tidigare individualistiska-borgerliga tänkande gjorde under slutet av andra världskriget: mot engagemang, politik, solidaritet.

I vad består huvudpersonens engagerade ställningstagande? Att han handgripligt försvarar en pedofil på stadens bibliotek, en egendomlig man som sextrakasserar alternativt köper sex av småpojkar och blir påkommen.

Det är knappast en slump att Sartre skrev detta samtidigt som han var väl insatt i de Beauvoirs affärer med unga elever på flickskolan hon arbetade på, vilka resulterade i att hon blev med sin lärarlicens.

För det andra har Andersson missat betydelsen av ett av Sartre-Beauvoirs sista politiska engagemang. I slutet av 1970-talet försvarade de, tillsammans med andra intellektuella som Foucault och Lyotard, två dömda pedofiler. Samtidigt krävde de avskaffandet av byxmyndigheten, alltså åldersgränsen som avgör när lagen tillåter dig att ligga med barn.

Att den besatte Andersson har missat sådant skapar misstänksamhet mot hans verk, som i övrigt gör intryck av att vara stadigt grundat i källor och andra forskares verk.

Det förstör dock inte underhållningsvärdet hos denna långa, skvallriga ”filosofiska roman”, en stridsskrift som bland annat tar som sin uppgift att försvara Sartres värde som älskare och tänkare mot bland andra Åsa Moberg. Det är en djupt passionerad berättelse om något som det är svårt att föreställa sig på den här sidan om millennieskiftet:

Ett par, med en öppen polyrelation, som satsar livet på sitt filosofiska och skönlitterära arbete; som hyllas som hjältar av medborgarrättsrörelser och motståndsrörelser; som skriver svårlästa, nytänkande verk inom flera genrer som blir bestsellers; som glatt låter sig fotograferas tillsammans med tyranner och gerillaledare.

Som helt enkelt var det filosofiska 1900-talets ”Brangelina”.