Den sista färden
Magnus Ringgren läser Lars Gustafssons postuma romanverk
Publicerad 2019-08-26
Konstmuseerna lever gott på sina klassiker precis som konserthusen. Populärkulturen fullkomligt dräller av klassiker, man undrar hur de får plats allihop. Men litteraturen är numer inte alls så mån om att hålla sitt förflutna levande. Kanon tycks tvina bort. Knappt några nya hållbara klassiker kommer till. Kanske skymtar man Sara Lidman och Birgitta Trotzig i skuggorna. Men vart tog Sven Delblanc och Göran Tunström vägen? Och hur ska det gå för Lars Gustafsson?
Jag saknar honom fortfarande. Lars Gustafsson (1936–2016) hade en central position i svensk offentlighet i ett halvsekel eller mer som prosaist, poet och debattör. Man behövde inte vara överens med honom för att uppskatta honom. Språkets skönhet och tankens egensinne räckte åt oss alla. Jag blir påmind om vem han var och kunde vara när jag läser hans roman Dr Weiss sista uppdrag.
Jag vet inget om bokens tillkomst, men eftersom där förekommer flera scener som har med skogsbränder att göra tycks den vara skriven under de sista åren. Författaren upplevde själv den stora branden i Västmanland. Därutöver finns det inte ett gram av autofiktion i denna fragmentariska berättelse; Lars Gustafsson var faktiskt med om att uppfinna autofiktionen i romanserien Sprickorna i muren på 70-talet.
Vår berättare är en gammal man som sitter och leker med sina favoritidéer, men han bekymrar sig allt mindre om att skapa sammanhang
Romanen tillhör den fantastiska linjen i författarskapet, den som representeras av böcker som Sigismund och Det sällsamma djuret från norr – ett slags filosofisk science fiction. Den här gången berättar han om den ansikts- och biografilöse dr Weiss som får i uppdrag att via tidsresor leta upp ett märkligt föremål från Mozarts tid.
Det rör sig om en pytteliten orgel som kan styras som ett slags speldosa. Mozart skrev ett stycke för detta instrument, och den lilla maskinen tycks vara något slags nyckel till själva universums hemlighet. Dr Weiss hittar den i ett märkligt klocktorn med fyra urtavlor utanför järnvägsstationen i Worthington vid Engelska kanalen. Men under en tidsresa kan man ju aldrig veta vad som egentligen är sant.
Ett annat föremål ur en ännu mer obskyr del av den europeiska historien tappar författaren nästan bort på vägen. En järnkrona som skulle tillhört en gammal gotisk kung i Ravenna och som har en del magiska egenskaper. De ockulta leksakerna är många, de hemliga sällskapen och de underliga hoten likaså. Jag tror att läsaren gör bäst i att släppa handlingen för att i stället stanna upp vid de glittrande enskildheterna som ibland blir lysande novellkonst.
Som den här historien: Några munkar i Västmanland har hittat ett sällsamt skovelhjul i istidsleran under sitt kloster. Man visar gärna upp det, diskuterar lärt och prilligt med besökare. En rest från en högkultur långt före istiden? Ett gäng gymnasister cyklar därifrån och möter en medeltida ryttarskara i skogsbrynet.
Här ser vi en tidsresa i litterär praktik, inte bara på hugskottsnivå. Det behövs ingen avancerad science fiction för att en sån berättelse ska lysa upp okända delar av läsarens medvetande. Och det finns flera kapitel av samma kaliber i denna lilla bok. Den lyckas dock inte riktigt bygga en romanvärld.
Vår berättare är en gammal man som sitter och leker med sina favoritidéer, men han bekymrar sig allt mindre om att skapa sammanhang mellan dem hos sina åhörare. Men vi tycker mycket om honom också när han är på väg att blekna bort från oss.
Och på läsandets ständiga tidsresa hoppas vi få återse honom i hans krafts dagar. Som klassiker.