Nattlöperska, luder, löphora …

”Mamsell Bohmans fall” är en detaljerad skildring av Stockholms sexhandel på 1700-talet

Claes Wahlin

Det måste gå ganska långt för att en far ska ställa sin egen dotter inför rätta. Att han dessutom gör det för att hon begår hor gör inte saken mindre häpnadsväckande.

Men det är just vad snickarmästare Anders Bohman gör 1747 i Stockholm. Hans dotter Lena Cajsa Bohman är 17 år och fadern tycker att hennes trots har gått alldeles för långt. Dottern bor hemma, där föräldrarna också hyser en dräng, en piga och tre snickargesäller. Trångt var det. Men Lena Cajsa har börjat ränna ute om kvällarna. En natt kom hon inte ens hem. Inget nytt under solen, frestas man att tillägga.

Dessutom har Lena Cajsa ljugit om var hon har befunnit sig. Hon har inte alls besökt bankkommissarie Eld, en familjevän, utan Lovisa von Plats, en av Stockholms mest ökända kopplerskor, känd under namnet ”Platskan” och förevigad av Johan Henrik Kellgren när han ger sig på Bellman i ”Mina löjen”: ”uti Platskans Jungfrubur / Han KärleksGudens språk fått lära”

Så nu står Lena Cajsa där, inför skranket i kämnärsrätten, den lokala instans som ungefär motsvarar dagens tingsrätt. Vittnen kallas, redogörelser ställs mot varandra. Det är första gången Lena Cajsa hamnar i rätten, men inte sista. Långt fram i livet skulle hon stå där, om än för andra anklagelser.

Tack vare dessa rättegångsprotokoll har etnologen Rebecka Lennartsson lyckats följa hennes väg mot otuktens ängar och på vägen redogöra för hur det en gång begav sig i Stockholm, närmare bestämt i Gamla stan som i princip utgjorde staden under 1700-talet.

Lennartsson väcker en värld till liv genom att följa Lena Cajsas dagliga tillvaro, hur förhållandet till familj, grannar och vänner såg ut och hur stigmatiseringen av horan tog sig uttryck innan prostitutionen reglerats, och före det organiserade motståndet mot prostitution.

Ordet prostitution användes inte, det är en konstruktion från 1800-talet när verksamheten beskrivs i kollektiva termer och de prostituerade definieras som en grupp med specifika kännetecken. 1700-talet har i stället, liksom tidigare, en rad synonymer som rör det individuella beteendet: publik dam, nattlöperska, luder, löphora, sköka, liderligt stycke, horkona, gatnymf, spinnhusluder, lös och ledig kvinnsperson.

Det stigma som är behäftat med horan blir en spegel av samhällets ideal. Horeriet som det mest avskydda och tabubelagda visar vad samhället såg som okränkbart och heligt. Under 1700-talet är det främst mot gud som horan förbryter sig. Dygden, i dåtidens betydelse av plikt och heder med religiösa övertoner, var vad som skulle upprätthållas. För kvinnan var denna dygd starkt förknippad med sexualiteten.

Mannen var husets herre, det var han som ansvarade för kvinnorna i sitt hus. Det är i denna patriarkala, religiösa ordning och moral som vi kan förstå att Anders Bohman ställer sin dotter inför rätta. När hans auktoritet inte längre räckte blev han tvungen att åkalla en högre rättvisa. Förmodligen var det ett ansvar som gillades av samhället; han gjorde helt enkelt sin plikt.

Lennartsson tar med läsaren genom staden, vi får följa med till de rum, jungfruburar, där det fanns flickor och kvinnor som sålde sig, inte sällan via en kopplerska som Platskan. Baggensgatan var en gata som ska ha haft gott om jungfruburar. Vi får också göra ett besök på den berömda expeditionsbalen, den som 1768 hölls på Kungliga slottet, därtill i Krigskollegiets rum, en plats där dagtid allvarsamma män avhandlade frågor av för riket yttersta vikt och där det förvarades dokument av betydelse.

På denna plats, tyngd av fosterlandssymbolik, anordnades en maskeradbal, horbalen som den kom att kallas. Här fanns Lilla Lammet, Flaggan på berget, Kalvsteken eller Halta Venus, alla uppklädda till adelsdamer med höga peruker, långa släp, rödsminkade kinder och sotade ögonbryn. Balen blev omskriven, hånad i satirer, och är välkänd än i dag.

En slutsats som Lennartsson drar kring 1700-talets prostitution är att den inte var förknippad med specifika platser. Det fanns inga bordeller eller speciella stråk där kvinnor erbjöd sina tjänster. Det är 1800-talets synonymer till prostituerade kvinnor – Nygatslärka, Sjöbergsplanare, grändkärring – som knyter verksamheten till specifika platser i Stockholm. Birger Jarlsgatan kallas med en tidig anglicism för horstret och uttrycket att ”gå på gatan” föds på 1800-talet.

1700-talet definierar horan utifrån hennes omoraliska beteende, man frågar inte efter hennes bakgrund eller ursprung, utan ser till individen. Det är 1800-talet som reglerar och definierar henne; där ekonomiska transaktioner blir avgörande. Under 1700-talet begår man hor, under 1800-talet är man prostituerad.

Männen förblir i stort sett anonyma, deras beteende ifrågasätts sällan, även om man kunde se ned på en man som var en alltför flitig besökare. Det är alltid kvinnan som är den skyldiga, det är hon som ska tuktas och bestraffas. 

Lennartsson ägnar utrymme åt Gustaf Hallins erotiska memoarer, där han redogör för sin ständiga jakt efter flickor och kvinnor. Jakten, även om den ofta misslyckas, framstår som viktigare än erövringen och dagboken säger en del om synen på sexualitet som något som för mannen var nödvändigt, men för kvinnan syndigt.

Lennartsson uppehåller sig också vid hordikterna, en del av dem återgivna, men så grova att jag avstår från att citera dem här. Där framgår horstigmat i allt sitt elände, de prostituerade liknas inte blott vid smuts och otukt, de är själva smutsen. I slutet av denna mikrohistoria resonerar Lennartsson kring stigmat, hur 1800-talets reglering än i dag frånkänner kvinnan hennes individualitet och drar alla över en kam.

Lena Cajsa Bohman blir en individ, vars liv till stora delar förefaller självvalt. Hon gifter sig, gör en klassresa, får barn, flyttar utomlands, men återvänder och drar sig fram genom att hyra ut rum. Fattig är hon, fattig dör hon förmodligen.

Men tack vare hennes liv har Rebecka Lennartsson berikat oss med en välskriven och detaljerad skildring, därtill i en vackert formgiven bok, av det liv som var lägst bland de lägsta under upplysningens och Gustaf III:s sekel.