Kvinnorna går under
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-13
Ibland förvånas jag över att Joyce Carol Oates får så stort utrymme i möblerade rum, att hon faktiskt blir hyllad i det här patriarkatet. Hennes romaner utspelar sig ofta i trevliga medelklassmiljöer och är storslagna och medryckande, men författarskapet formar sig till en allt mer skoningslös exempelsamling. Vita, amerikanska mammor och flickor och fruar och brudar vars hjärtan tillhör daddy går under i bok efter bok. Och män skadar kvinnor – genom att svika, lämna, försvaga, jaga, våldta eller döda.
Den bok som nu kommer på svenska i bländande översättning av Kerstin Gustafsson heter Mörkt vatten och är tillägnad ”alla Kelly”. Verkligheten vimlar av Kelly-kvinnor, men den som Oates gestalt liknar mest är Mary Jo Kopechne, den unga passageraren som dödades när senator Ted Kennedy körde av vägen i den berömda Chappaquiddickolyckan 1969.
I romanen är det 1991 och historien berättas av Kelly, från bilen, från sjunkandet, under döendets ögonblick av häpen, nästan misstrogen, skräck. Hon kan inte tro att hon ska sluta så här, övergiven i stinkande svartvatten. Allt verkade så tjusigt innan, på den glamourösa fjärde juli-festen, med den store mannens blick på henne. Det var då hon överlämnade sig åt honom ” – nu när jag har väckt ditt begär kan jag inte avvisa dig”.
Analysen av relationen mellan senatorn och vackra, glittrande Kelly är skarp. Makten/mannen är kåt, hungrig och skoningslös. Den amerikanska flickan är uppfylld av en cocktail av skuld, ansvar och vilja. Hon vill spela sin roll, utföra sin uppgift – att vara Hon som Han vill ha.
Joyce Carol Oates språk skimrar som mest i närheten av absolut mörker. När hon berättar ur den döda skönhetens mun är det som om språkets strålkraft ökar smärtan och smärtan får språket att lysa. ”Medan det mörka vattnet fyllde hennes lungor och hon dog.” Det är nästan olidligt. Mörkt vatten som salt i sår.
Roman
Jenny Tunedal
