OCH PILSNERN
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-28
Lars-Åke Madelid arrangerar rockresor till London. Nu har han gjort en Packat och klart för den som vill insupa lite av 60-talets engelska bluesvåg och modskultur. Den tilltänkte läsaren är en man i 58-årsåldern som inte behöver snåla med pengar. Inte mer rebell än att han lyder författarens råd: ”Använd promenadvänliga skor. Trottoarer är hårdare än man tror”.
Det här är verkligen en egen genre i ”värdelöst vetande”, som trots allt kan förgylla en resa till London. Men man ska inte tro att The Who, Kinks, Small Faces, Jimi Hendrix och Yardbirds har satt så värst många repor i interiören.
60-talet sover. ”Stämningen på puben är dock god, men efter bara en öl är jag tvungen att bryta upp”. ”Tar en klunk öl”. ”Jag avslutar min andra öl för att gå vidare”. ”Jag tar en öl för att förtränga de kulturmord jag bevittnat under dagen”. ”Jag nöjer mig med en öl och går till busshållplatsen”. ”Beställer in en paj och ytterligare en öl”. ”Jag avslutar min rockpromenad med en öl på Half Moon”. Nu hajar jag. Det är ölen som drar, inte det grusade minnet av en epok.
Detta med att besöka platser från det förgångna där berömda kvinnor och män satt sina fötter är ett ultranostalgiskt projekt. Som om platsens laddning skulle vara för evigt!? Det är ett vanligt argument bland researrangörer. Själv satt jag i samma slitna skinnfåtölj och tog en whisky på baren i Nairobi där Hemingway söp skallen av sig. Och kände – ingenting.
Det märkligaste med boken Roadrunner är trots allt att Madelid lyckats skriva en musikbok utan att ens beröra musiken.
Resor/musik
Mikael Strömberg
