Klart att det går åt helvete

THERESE BOHMAN läser Joyce Carol Oates

Det är 1974, och på ett college i närheten av Philadelphia blir Genna och Minette rumskamrater. De är varandras motsatser på alla sätt: Genna är en rik vit flicka med en pappa som är känd radikal advokat och bland annat försvarar medlemmar ur Svarta pantrarna, och en mamma som är urflippad hippie. Genna är mycket medveten om sin privilegierade bakgrund – det var till och med hennes förfäder som grundade colleget och hon är generad över att ha samma efternamn som de. Minette är dotter till en pastor, mycket religiös och befinner sig på skolan tack vare ett stipendium. Hon är – konstaterar Genna – ”en svart flicka som inte bryr sig om att hon är svart och som inte alls bryr sig om att man bryr sig”.

Mellan de två flickorna utvecklas ett slags icke-relation. Genna blir besatt av att bli vän med Minette som dock är fullständigt ointresserad. När Minette blir utsatt för rasistiska trakasserier blir Genna ännu ivrigare att finnas där för henne.

Svart flicka, vit flicka får mig gång på gång att tänka på Ang Lees film The ice storm, som utspelar sig under samma tid. Joyce Carol Oates vidgar The ice storms inskränkta helvita villaområdesvärld till att innefatta raskonflikter, men stämningen är densamma: en amerikansk övre medelklass full av dubbelmoral, under en tid då det glada sextiotalet har övergått till en ansträngd grimas. Och det är samma självupptagna oförmåga till kommunikation.n?n?Om folk inte pratar med varandra, varken i samhället i stort eller människor emellan, så är det inte konstigt om saker går åt helvete. Och att saker ska gå åt helvete i Svart flicka, vit flicka får man veta redan på första sidan: Minette kommer att dö, det kommer att ske under mystiska, onaturliga omständigheter och Genna kommer att ha något med saken att göra.

Det finns en kärvhet i både Joyce Carol Oates berättande och hela intrigen, som är på samma gång irriterande och den största behållningen med boken. Ingen av huvudpersonerna är sympatisk och båda beter sig besynnerligt.

Gennas försök att komma Minette nära blir mer och mer bisarra och stalker-aktiga, och samtidigt inser man att alltsammans nog handlar om att hon vill ­vara sin ständigt frånvarande far till lags genom att bli vän med en fattig svart flicka. Genna fantiserar om hur han ska komma och hälsa på henne på colleget och få träffa Minette, även om hon oroar sig lite över hur mötet skulle avlöpa – Minette är helt annorlunda än faderns svarta bekanta. Hon gillar inte ens jazz.

Och Minette å sin sida är svår att förstå i sin tjurighet. Även om det är begripligt att hon inte vill bli bästis med Genna är hon onödigt avvisande och egentligen bara otrevlig.

Det är ett personporträtt fjärran från svartvita beskrivningar av ont och gott: hemska saker händer en person som är så jobbig att man inte orkar bry sig om henne – tills man inser att man faktiskt måste.

Therese Boman