Därför kan man inte lita på Säpos arkiv
Fredrik Malm gissar för mycket när han påstår att Stalins oljebolag i Sverige var en spioncentral
Publicerad 2020-04-13
På våren 2009 fick Fredrik Malm veta att han härstammade i rakt nedstigande led från en kommunist.
Det är ett öde som många svenskar – inklusive denne anmälare – burit med jämnmod. Men vad ska man ta sig till om man, som Fredrik Malm, är riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson för det parti som numera kallar sig för Liberalerna?
Det finns två sätt: Det ena är att hålla klaffen och hoppas att kompisarna i utrikesutskottet inte får höra talas om saken och retas.
Fredrik Malm valde det andra sättet. Nu har han ägnat tio år av sitt liv åt den säregna form av släktforskning som man utövar på Riksarkivet i Arninge utanför Stockholm. Där förvaras nämligen de akter ur Säkerhetspolisens arkiv som är tillgängliga för allmänheten. Kommunistättlingar kan gata för gata följa sina skuggade anförvanter i spåren och läsa utskrifter av deras avlyssnade telefonsamtal.
Resultatet av Fredrik Malms efterforskningar föreligger i en nyutkommen bok som heter Naftasyndikat – namnet på ett Sovjetägt bensinföretag som på trettiotalet konkurrerade med BP, Esso och Shell. Där var Fredriks morfars far, Einar Kruse, ekonomichef. När Naftasyndikat såldes till Gulf 1937 blev Kruse i stället ekonomichef för Sveriges kommunistiska parti.
Nu ska ingen inbilla sig att en morfars far till Fredrik Malm var någon vanlig räknenisse som råkade heja på Sovjetunionen. Nej, Einar Kruse ”stod rak i ryggen som en fura i Sibirien” och var ”hård som den norrländska malmen”, enligt sitt barnbarnsbarn. Bättre upp: ”Han drev en spioncentral med ett stort svenskt företag som fasad, och använde sedan Moskvas rubel till att förvärva Vänsterpartiets partikansli.”
Spioncentral? Partikansli? När det gäller att leda detta i bevis blir det knepigare. Fredrik Malms text börjar vimla av reservationer:
”Det är inte någon orimlig gissning att”, ”Det förefaller logiskt att”, ”Kan man bara spekulera i”, ”var sannolikt en underhuggare”, ”Den troliga förklaringen är att”, ”Det uppgavs att …”
Fredrik Malm sammanfattar: ”Om bristen på bevis berodde på polisiär inkompetens eller på att Einar och de andra personerna var skickliga nog att inte bli upptäckta får vara osagt”.
Fredrik Malms huvudtes – att hans morfars far har köpt det nuvarande Vänsterpartiets lokaler på Kungsgatan 84 för sovjetiska rubel (som man för övrigt inte kunde köpa en varmkorv för i Stockholm, de var inte konvertibla) – vilar så vitt jag kan läsa mig till på en enda källa, en betald tjallare inom partiet som gick under pseudonymen ”Svensson”.
Ligger det någonting i ”Svenssons” uppgifter? Det kan jag inte avgöra. Det som inte går att bevisa går ju inte heller att motbevisa.
Tiderna förändras. För många år sedan gick hårdhudade liberaler som Sven Rydenfelt och Janerik Larsson i spetsen för kritiken mot den svenska hemliga polisen. Efter mordet på Olof Palme, 11 september och massakern på Drottninggatan har Säkerhetspolisen fått tillbaka den auktoritet den förlorade under 1900-talets sista decennier. När Säpos talespersoner yttrar sig i dag är det inga journalister som ställer näsvisa frågor.
Det som förvånat mig är hur även erfarna och källkritiskt skolade historiker andaktsfullt vidarebefordrar uppgifter ur hemliga polisens arkiv som om det rörde sig om obestridliga sanningar. Som var och en som dykt ner i Säpoarkiven vet, så finns där en blandning av skarpa iakttagelser, trivialiteter, privatskvaller och rena knasigheter.
1941 rapporterade till exempel flera källor att min mor Eva – kemist och kommunist – på sitt jobb på Nobelinstitutet tillverkade giftgas som sedan förvarades i en stor koffert på familjens vind på Roslagsgatan.
Inte sällan tycks polisen ha trott på sina egna skrönor: i en av säkerhetskommissionens mycket läsvärda utredningar (finns på nätet, SOU 2002:90) berättas om hur Säpochefen Per Gunnar Vinge inför en samling förundrade ministrar och verkschefer rapporterade att Kinas ambassad värvade medlemmar till FNL-gruppen i Falun genom att bjuda ungdomar på knark.
Att staten uppdrar åt polisen att hålla ögonen på partier med revolutionära ambitioner är inte ägnat att förvåna. Ren åsiktsregistrering anses emellertid numera opassande för en demokrati och är sedan 1969 förbjudet i grundlagen. Detta dilemma löser den svenska hemliga polisen på samma sätt som alla hemliga polismakter, i alla länder, i alla tider: Man anklagar sina politiska motståndare för att gå främmande makts ärenden.
Allmänna Säkerhetstjänstens arkiv från krigsåren och Säkerhetspolisens arkiv från 1948 och framåt är en rik historisk källa vars faktiska uppgifter måste behandlas med stor skepsis. Det beror på att syftet med verksamheten var att till varje pris leta fram bevis för att de svenskar som stod till vänster om socialdemokraterna i själva verket arbetade för utländska intressen.
I dag ligger Liberalernas siffror i opinionsmätningarna på ungefär en tredjedel av Vänsterpartiets. Kanske kan det vara läge att lyfta frågan om de ryska pengarna igen? Fredrik Malms bok har redan ägnats ett helt uppslag i Dagens Nyheter.