Klasshatet slutade i blodbad

Göran Greider om det grymma inbördeskriget

Klasshat ses ofta som vänsterns specialitet men när det kommer till kritan tycks det alltid vara högerns klasshat som är mest brutalt. Det spetsas med etniska ingredienser och bildningsförakt och om det dessutom föreligger en militär övermakt kan resultatet bli som i Finland den fruktansvärda våren och sommaren 1918.

Inspirerade av den ryska revolutionen hade finska arbetare i de större städerna, Tammerfors, Helsingfors, Åbo, gripit makten och det borgerliga Finland skakades i sina grundvalar. I januari begav sig officeren Gustaf Mannerheim, som tidigare gjort karriär i den ryska armén, norrut till Österbotten och satte upp sitt högkvarter och sin vita armé. På den och på de så kallade skyddskårerna skulle sedan den vita terror som svepte över landet vila när över tiotusen ”röda” avrättades och ännu fler dog av umbäranden i de läger som snart upprättades.  

Det finländska inbördeskriget, i själva verket ett klasskrig, är välkänt och även jag har känt till hur grymt det var. Men under läsningen av historikern Aapo Roselius I bödlarnas fotspår börjar mina händer emellanåt skaka; inte av ilska, utan av vrede över att ett så oförblommerat klasshat med så brutala inslag släpptes loss över den finska arbetarbefolkningen under denna tumultartade tid. Läser jag om Balkans nittiotal? Kongo i dag? Darfur?

Så här beskriver Roselius en massaker från de vitas sida: ”Soldaterna öppnade dörrarna till sjukhussalen och meddelade med hög röst det tjugotal sårade rödgardister som låg i sina sängar att de skulle bereda sig för helvetet och att de alla skulle möta döden inom fem minuter. Soldaterna gick från säng till säng och sköt dem till döds. De flesta väntade förlamade av skräck på sin tur medan några försökte komma undan.” Detta inträffade den 10 mars 1918 och hör till de värre enskilda terrorbrotten. Uppåt tiotusen människor på den röda sidan avrättades utan rättegångar, ofta i skogsdungar, på myrar eller blev nertippade i massgravar.

Roselius tvekar inte om vad som var grundsyftet med den vita terrorn: ”I krigets slutskede och strax efter kriget skulle det revolutionära elementet oskadliggöras och de farligaste avrättas.” Men han urskiljer också andra förklaringar, som grannfejder och privata hämndaktioner som i de kaotiska tiderna gavs fritt utlopp, inte minst för att de stridande på båda sidor var ”amatörer” – alltså icke utbildade styrkor med svag disciplin. Att även den röda sidan gjorde sig skyldig till övergrepp är helt klart, men proportionerna i antal döda talar sitt tydliga språk: Fem gånger fler döda på den röda sidan.

Att det rörde sig om ett klasskrig råder det ingen tvekan om; när Roselius undersöker den sociala tillhörigheten bland de namngivna bödlarna dominerar tjänstemän, jordägare och landets intelligentia. Rensningen av de röda var systematisk. Och inte bara det: Förtigandet av brotten var efter kriget lika systematisk. Ingen på den vita sidan blev dömd och när arbetarföreningar ville resa monument vid massgravar stoppades det. En minneskultur överlevde dock från människa till människa, där klasskrigets brott hölls vid liv.

I denna vita terror hade åtskilliga svenskar sin andel: Över tusen frivilliga kämpade mot de röda och när den svenska brigaden återvände till Stockholm kantades gatorna med jublande åskådare. Finland blev för den svenska högern och överklassen ett dopningsmedel i kampen mot bolsjevismen.

Är kriget glömt i dag? Nej. Den 16 maj förra året, på den vita arméns segerdag, firades 90-årsminnet i Finlandia­huset i Helsingfors. Riksdagens borgerliga talman var statens representant. Men president Tarja Halonen, med rötter i det röda Finland, ville inte vara med. Roselius skriver: ”I?stället höll presidenten några veckor senare ett tal under en minneshögtid vid de rödas massgrav i Ekenäs.”

Hon gjorde rätt.

Göran Greider