Staffan Heimerson sparkar tillbaka

Anders Q Björkman om den avskedade kolumnistens bok ”Punkt. Slut?”

helskärm

Jag läser den lilla pamfletten Punkt. Slut? och erinrar mig en gammal, numera avliden redaktörs omdöme om de två stora kvällstidningarnas utrikeskorrespondenter Staffan Heimerson och Ulf Nilson: ”De är två primadonnor som trängs på samma scen.”

Expressens primadonna Ulf Nilson lämnade scenen 2015 för att gå i pension och i höstas knuffades så slutligen Staffan Heimerson bort från tiljorna av Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén. Detta efter en kolumn där Heimerson jämfört #metoo-rörelsen med medeltida häxbränningar och 30-talets Stalinterror, följd av en intervju i branschtidningen Resumé, där han avfärdade #metoo-vittnesmål som kvinnors försök att ”skriva sjaskig pornografi” och även relativiserade mäns sextrakasserier genom att kalla dem för ”drullputteri”.

Den 82-årige reportern reagerar på avskedandet med att ge ut en bok, skriven ”i ärligt uppsåt att resonera om yttrandefrihet men också i svart hat” och med huvudet ”fullt av revanschbegär”. Primadonnan är sårad och tar nu upp kampen med Olsson Olsén och Aftonbladet.
Han skriver flyhänt, underhållande och alltid provokativt. Som kolumnist är han ofta rolig att ta del av, men med en hel bok (om än bara på 200 sidor) riskerar läsaren att få en överdos av den självförhärligande tonen och den ständigt närvarande övertygelsen om att denne skribent självklart alltid har rätt.

I förvissningen om att han, till skillnad från en ryggradslös omvärld, alltid oförväget törs säga som det är, placerar han sig gärna tillsammans med berömdheter som Herbert Tingsten, Vilhelm Moberg och Winston Churchill. Budskapet om den modige sanningssägaren förstärks av att varje kapitel inleds av lämpliga citat från stora män som George Orwell, Martin Luther King och Dante Alighieri. Men att kvinnors vittnesmål i #metoo-kampanjen också är en sanning som behöver sägas avfärdar han – det handlar om ”en masspsykos”.

Men trots invändningar – som exempelvis ovan nämnda överdos och en oförmåga att se på den sexuella revolutionen och dess konsekvenser ur ett annat perspektiv än det manliga – har Heimerson i själva stridsfrågan faktiskt några rätt. Exempelvis att det är problematiskt att hänga ut personer för påstådda sexualbrott (ibland preskriberade sådana). Hur vet vi att de inte är oskyldiga? Hur drabbas deras anhöriga och barn av utpekandet?

Och inte borde Staffan Heimerson ha sparkats för sin #metoo-kolumn. (Jo, jag vet att Sofia Olsson Olsén hävdar att det var för Resumé-intervjun han fick sparken, men det tolkar jag som ett praktiskt svepskäl vid en tid då #metoo var ett besvärande pinsamt problem för Aftonbladet på grund av anklagelser mot egna medarbetare.) Snarare borde den redaktör som inte gillade artikeln ifråga ha förklarat för skribenten att här fanns två alternativ: 1) Skriv om; eller 2) Texten publiceras inte.

Det är nämligen den rollfördelning som bör råda på en tidningsredaktion: en kolumnist må emellanåt ta ut svängarna – redaktörens uppgift är då att hålla tillbaka och se till att texten blir sansad. Men märk väl: redaktören bör göra detta i förväg, i efterskott tar hen ansvar för publiceringen och försöker skydda sin skribent från eventuella skadeverkningar.

I det här fallet fick skribenten i stället sparken för vad tidningen publicerat.

Anders Q Björkman

Staffan Heimerson var under många år medarbetare i Aftonbladet, därför recenseras boken av Anders Q Björkman, biträdande kulturchef på SvD.