Världen enligt Calvino
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-31
MAJA LUNDGREN läser en framsynt perukstock
Italo Calvino, som en gång i tiden jämförde författare med schamaner och häxor, utgick ifrån tarotkort när han skrev De sammanflätade ödenas slott. Korten fungerade som ”en maskin för att konstruera berättelser”. Calvino ville att bilderna och symbolerna skulle erbjuda ”orubbliga regler” för berättandet. Det är denna spänning mellan ett idealiskt regelverk och en i praktiken kaotisk bildström som är bokens egenart.
Som ramberättelse låter Calvino ett antal personer träffas efter döden, först på ett slott, sedan på ett värdshus. Alla är stumma och kan bara uttrycka sig med hjälp av tarotkorten. Om jag har förstått det rätt så la Calvino helt enkelt ut kort på måfå och hittade sedan på berättelser utifrån dem. Dessutom la han in episoder inspirerade av Orlando Furioso i pusslet.
Funkar det? Glimtvis, ja. Men metoden blir för mekanisk. Calvino kan inte tillräckligt mycket om tarot, så tolkningarna blir för närsynta och suggestionskraften går förlorad. Det är som om en ofokuserad magiker inte låter varje kort ta den tid som krävs.
Som litteraturteoretiker förespråkade Calvino sparsamhet med medlen, mycket luft, lätthet och svängrum för läsarens fantasi. Han rekommenderade också mångfald, ett encyklopediskt skrivande, men inte obegriplighet för obegriplighetens egen skull. Där skilde han sig från surrealisterna, som avsiktligt ville ”ockultera budskapet” för att skydda det undan kommersialisering och ytliga tolkningar. Det kan vara en försvarbar strategi. Men Calvino var inte lika esoterisk, han ville inte göra en frimurarorden av litteraturen. Han ville förändra människors världsbild och såg litteraturen som en förmedlare av erfarenhet, fantasi och kunskap.
Varför då denna bildkaskad som rätt ofta inte har något sakled alls? Varför har han beskrivit bilder han uppenbarligen inte har koll på? Det är trots allt inte helt oavsiktligt. De sammanflätade ödenas slott handlar om stumma individer som slåss för att få fram sin egen historia, och det vilar en dager av desperat sökande efter mening strax före katastrofen – nåt slags västerländsk luguber återvändsgränd – över helheten. Subjektiv principlöshet och brist på riktiga medier. De sammanflätade ödenas slott är en modernitetskritik.
Tillhörde då Calvino det som han själv med flortunn ironi kallade ”den så kallade modernismen”? Det vet jag inte. Men ett är säkert. Calvino hade inget rebelliskt förhållningssätt till traditionen. Han var snarast kulturkonservativ. Sex punkter inför nästa årtusende, där Calvino diskuterar litteraturens överlevnadsmöjligheter, utgjorde en ”förteckning över värden som jag tycker behöver räddas”. Litteraturens uppgift var att hjälpa människans fantasi att klara sig undan drunkningsdöden i ett samhälle som svämmade över av mer eller mindre godtyckliga och stereotypa bilder. Förmågan att se med slutna ögon höll på att gå förlorad. Man märker en kritisk ton när Calvino skriver om ”en tid då litteraturen inte längre åberopar sig på någon auktoritet eller tradition för sin tillblivelse eller sitt syfte, utan har nymodigheten, originaliteten, påhittigheten som strävan och mål”. En framsynt perukstock med ett levande förhållande till det förflutna och kritisk distans till samtiden.
De traditioner Calvino blev inspirerad av var flera (klassicismens stränga regler, sagans exakta bildvärld, barockens mångfald och lek med illusioner och teckentolkning). Han närmar sig jungianismen när han skriver att han tror på ett kollektivt undermedvetet. ”Jag tror att våra grundläggande tankemekanismer har funnits nedlagda i oss sedan stenåldern och från våra förfäder jägarna och samlarna förmedlats till oss genom mänsklighetens alla kulturer”, skrev han i Sex punkter.
Det jungianska finns som en underström även i De sammanflätade ödenas slott. Boken utmynnar i en regelrätt profetia till slut. Vad den går ut på tänker jag överlåta åt en tålmodig läsare att dechiffrera. Mer kompakt än så här kan knappast ett bildflöde bli, men visst finns här också ett högintensivt innehåll.
Roman
Maja Lundgren (kultur@aftonbladet.se)
