Lysande lyriskt mummel
Petter Lindgren: Dikterna håller läsaren kvar
Publicerad 2019-08-13
Poeten Erik Lindgren debuterade 2013 med Årssorgen (Voxnan förlag), ett blygsamt litet häfte som såg ut som om det velat bli utgivet på 1950-talet. Också dikterna tedde sig en smula lillgamla, särskilt som de höll sig med ett centrallyriskt diktjag av äldre snitt, melankoliskt lystrande till hammarslagen från ”intets smedja” och dylikt. Dock var de utmärkta – enkla, klangfulla och glödande av en stilla vrede:
”Här kan ni inte nå mig med era föräldrars förnuft / fyll era hus / själv vårdar jag sorgen i fickan / och leker tittut med en näbbmus”.
Lindgrens nya diktsamling ser snarare ut som någon av min morfars gamla skolböcker, och jag hade inte häpnat om den hetat något i stil med Värmelära eller Kalorimetri. Nu heter den Sökarljus, vilket låter sig läsas som en omskrivning för dikternas skiftande blickfång eller uppmärksamhet, men också som ett vagt hot: ”diktens allseende ormögon ser dig” heter det på sidan 25.
Och då har vi redan på sidan sex mötts av poetens irrande cykellykta: ”Under nattens svarta dun / cyklar jag i någon av de städer jag vuxit upp i / självklarare än vad jag någonsin var”.
Lindgren lyckas i alla händelser hålla sin läsare fången i ljuskäglan, oavsett ämne eller motiv. Liksom i förra boken vänds blicken ofta mot den smärre floran och faunan, men nu har raderna fått ett annat och mer konkret bett (med reservation för att man inte gärna talar om golvet i en båt, utan om durken): ”På plastekans blåprickiga golv / det svarta blodet längs gäddans ryggrad / triumfen livet / stillad”.
Också rytmiskt har Lindegren gått framåt, och när han är som bäst får han till ett suggestivt mummel som lägger sig helt nära den unge Gunnar Ekelöf på havsstranden i dikten Böljeslag, i Sent på jorden från 1932: ”mitt sönderfall är humlans och ljungens / jag sväljer alla varelsers ljus / mitt sönderfall är rent sönderfall”.
Sämre förebilder kan man ha, och Erik Lindgren är i alla fall samtida nog att också bifoga ett videotips till sina dikter, ett sevärt klipp där Ekelöf läser Denna kväll i Pháliron (En natt i Otocac, 1961), sedvanligt uppstyrd i kostym och med flugan lite på svaj.