Levande rapport från krigets vansinne

Hur lätt är det att förbli humanist när granaterna faller över dina hemkvarter?

helskärm

På hösten 1993 reste jag som journalist till det belägrade Saravejo. Ett par veckor, inte mer, men inget har skakat mig som den resan. Inget har varit mer definierande för min roll som skribent.

När jag läser Jasenko Selimovics bok Sarajevo – minnen från en belägring väller det över mig igen.

Doften av brinnande sopor. Ljudet av granatkrevader. Hundskinnen som låg slängda i papperskorgarna när människor tvingats äta sina egna husdjur. Det intorkade blodet på asfalten.

Och människorna. De som till varje pris ville leva normalt i en galen värld. Som pluggade, gick till jobbet, samlades på kaféer och tittade på MTV när strömmen kopplades på under några korta timmar mitt i natten.

Selimovic levde i vansinnet. Genom hela hans berättelse löper en nervös energi, rimlig och helt begriplig när det enda vardagen handlar om är överlevnad. Adrenalinet som pumpar när han spurtar för att inte ge krypskyttarna tid att sikta in sig. Rädslan i en mörk källare när granaterna faller. Desperat sex på soffan i den nästan sönderbombade lägenheten.

Det är välskrivet, och helt omöjligt att lägga ifrån sig.

Texten dryper av frustration. Över utsattheten, förstås, men också över att inte längre kunna upprätthålla det ideal Sarajevo var bärare av – det mångkulturella samhället. En miljö där samlevnaden fungerade, där du inte definierades av din etnicitet eller grupptillhörighet.

Mer än något annat var det detta som den nationalistiska propagandan och krigets hat försökte döda.

Orka, orka orka, skriver Selimovic, och hans budskap är – något förenklat – att när människor tillåter gränser, etniska, sociala eller geografiska, att definiera dem skapas även en fiendebild. Vi och dom.

Och exakt där har hatet vunnit.

Men hur lätt är det att förbli humanist när granaterna faller över dina hemkvarter? När någon attackerar dig för att du är muslim. När någon skjuter på dig från sina säkra positioner i bergen, skickar granater mot dina torg och viktiga kulturella byggnader. När de dödar din granne och dina närmaste.

Hatar du inte då? Blir inte gränsdragningen, den egna identiteten i motsats till fienden viktig också för dig?

Selimovic är liberal och skriver in boken i en modern debatt om separatistiska rum och etnisk identitet.

Han brukar väcka en viss vrede i den debatten och visst uppstår frågor. Visst finns det kollektiva identiteter som stärker sina medlemmar utan att hota med ”den andre”? Kan inte krav på representation vara ett rimligt krav från en marginaliserad grupp?

Ibland också om författaren och hans vänner verkligen talade till varandra så pedagogiskt och närmast föreläsande som det ibland framställs i boken.

Men det är anmärkningar på marginalen. För den som var i Sarajevo under kriget är det svårt att inte köpa Selimovics grundläggande tanke. Särskilt mot bakgrund av den nationalism, det krig om kultur, historia och gränsdragning som sedan några år pågår för fullt i dagens Europa.

Vi befinner oss allt längre bort från det ideal som bar upp kulturen i Sarajevo. Selimovics bok påminner oss om den saken.

Läs, läs, läs.

Jesper Bengtsson är journalist, författare och ordförande för svenska PEN

<div data-tipser-pid="5e98502942b719000105f772" data-tipser-view="compact"></div>