Elitstyre i stället för demokrati

OLLE SVENNING har läst en bok om nyhögerns dröm om ett tuktat folk

Demokratin har

gått för långt, skriver Fareed Zakaria som en gång skötte Newsweek och varit betrodd som rådgivare åt George W Bush.

”Trycket från massorna” är svåruthärdligt och politikerna ”fjäskar” för pöbeln, skriver Zakaria. En enklare imitation av Tocqueville som bekymrade sig för majoritetens diktatur, men det var för bortåt 200 år sedan.

Zakarias bok har sitt intresse främst för att den artikulerar den nykonservativa vantrivseln i civilisationen.

Högerideologin bygger på en självmotsägelse. Nykonservativa älskar den fullkomligt ohämmade kapitalismen men avskyr verkningarna av den: kommersialism, vulgaritet, hedonism och konsumtionism. Dilemmat ska lösas med hjälp av elitstyre och nedmontering av deltagardemokratin. Folket ska tuktas och aristokratin åter ta sitt stora övergripande ansvar, gärna också som välgörare, argumenterar Zakaria.

Zakaria kallar

”demokrati” för en ideologi. En oerhörd reduktion av klassiska demokratiteoretiker som Tingsten och Alf Ross som såg demokrati som ”överideologi”, något som stod över

ideologiska strider och helt enkelt definierade politikens och folkstyrets spelregler.

Nyhögern relativiserar, rentav förtalar, demokrati och finner sitt alternativ i den i huvudsak fördemokratiska ”konstitutionella liberalismen”. Ett system av grundlagsfäst maktbalans, fristående domarkår och överhetsteknokrati. Zakaria argumenterar helt enkelt för elitstyre. Folket behöver förmyndare och en upplyst aristokrati, beredd att definiera vad som är folkets bästa och nationens. Stora avgörande frågor, exempelvis den ekonomiska politiken, ska lösgöras från folkstyret och hanteras av experter. Demokratins själva grundfrågor: hur och hos vem ska ansvar utkrävas, suddas bort.

Zakaria är särskilt

förtjust i exemplet Tchad. Där har Världsbanken tagit över och bara låtit fem procent av statens ekonomi skötas av regeringen. Den beskyddande kolonialismen (med en ohyggligt blodig historia) har en vän i Zakaria.

Boken betonar respekt för general Pinochets styre och ser med förståelse på den kinesiska auktoritära kapitalismen. Där förverkligas verkligen nyhögerns stora dröm: politikerna surras vid masten.

Lee Kuan Yews upplysta despoti i Singapore är föredömlig. Vitryssland beskrivs något oväntat vara på språng mot liberal kapitalism. Turkiets militär skyndar fint på moderniseringen. Den svårt korrupte Carlos Menem i Argentina utnämns till en ”genuin reformist”.

När Zakaria

betraktar sitt eget USA ser han hur friheten hotas av ”social security” och ”medicare”, två av de mycket få försöken att bygga ett minimalt socialt skyddsnät.

Statsvetarna världen över beskrivs i boken som ett slags kryptokommunister, ständigt beredda att försvara medborgarnas rättigheter. Därmed bidrar de till att auktoriteter och fasta normer bryts ner och att skräplitteratur och undermålig populärkultur dränker klassikerna och den goda smaken.

Zakarias en smula löjliga exempelsamling (och rader av faktafel) får inte skymma huvudbudskapet. Boken bör läsas som symptom på den nya högerns tankevärld: omdefinieringen av demokrati till elitism och konstitutionalism. Tänkandet har en filial i Sverige: SNS, näringslivets viktigaste tankesmedja, fullt upptagen med att skissa en ny författning i Zakarias anda.

Som motbild

till Zakarias rekommenderar jag statsvetarprofessorn Peter Mairs utförliga essä i senaste numret av New left review. Ett genomarbetat försök att återerövra politiken, medborgartanken och därmed demokratin.

Mindre än två decennier efter Berlinmurens fall befinner vi oss i en ny demokratistrid: högerns auktoritära elitism mot vänsterns deltagardemokrati.

Per Svensson, Expressens kulturchef, har skrivit ett något menlöst förord. Jag tänker på vad Per Ahlmark, en kämpande liberal och tingstenian, skulle kunna göra av Zakarias bok.

Samhälle

Olle Svenning