Skumma affärer i statens tjänst

Emanuel Sidea om Teliasonera, diktaturer och oligarker – och en korrupt svensk modell

Den svenska modellen är trasig. Länge har synen på svenskt företagande varit sådan att man är bättre än andra: mer jämställd, större fokus på långsiktiga och hållbara affärer. Näringslivet försöker hålla liv i denna bild, hur overklig den än är.

När jag reser och får frågor om varför svensk ekonomi och företag går bättre än i många andra länder brukar jag säga som det är: bolagen gör affärer med i princip alla, spelar ingen roll om det är diktatur eller inte. Det starkaste exemplet på senare år, vid sidan av den planerade vapenfabriken i Saudiarabien, är Teliasoneras korruption när man expanderat i Centralasien.

Tillväxten i telekomindustrin finns på outvecklade men korrupta marknader och där har det svenska bolaget etablerat sig. Vad som följt för svenska staten, som äger cirka 40 procent av telekomjätten, är vid det här laget välkänt och smått otroligt. Hade historien varit uppdiktad hade den sågats som icke-trovärdig.

Patricia Hedelius nya bok Telia – alliansregeringen och korruptionen är en utmärkt skildring av de olika turerna i de olika länderna, hur bolaget arbetat och det fula spelet mellan ägaren staten och bolaget.

Jag har själv rapporterat om Teliasoneras affärer i österled under många år och under samma period fått allt svårare att se spelfilmer, just för att verkligheten överträffar det påhittade på så många plan.

Vad har hänt? Telekombolaget ingick partnerskap med aktörer där man inte visste vilka förmånstagarna var. Eller snarare: direktörerna har inte brytt sig. Pengar har förts över till vad som senare avslöjats vara diktatorsfamiljer i Uzbekistan, Azerbajdzjan och Kazakstan.

Att slussa miljarder till brevlådeföretag har inte väckt reaktioner hos ledning eller företagets svenska banker. Trots att det knappast är en hemlighet att affärer i dessa länder inte kan bedrivas utan de korrupta regimernas inblandning.

Teliasoneras företrädare har löst det genom ignorans. En enkel Google-sökning hade räckt långt. Men vad spelar några musklick för roll när man struntar i det mest uppenbara.

Situationerna är många.

Vd Lars Nyberg åker i en mörk limousin utanför Moskva, på väg hem till den ryske oligarken Alisher Usmanov – en av Putins förtrogna. I den burgna förorten är hans ägor muromgärdade och väpnade vakter står redo

helskärm

med kamphundar och kalasjnikovs.

– James Bond, here we go, tänker Lars Nyberg i den mörktonade bilen.

Nyberg ska träffa Usmanov för att komma överens om telekomaffärer. De ses även på Usmanovs tre våningar höga lyxjakt utanför Sardinien.

Inte långt senare är det Usmanov och Nyberg, med mössan i hand, som leds fram till Putin under ett statsbesök i Helsingfors. Nyberg ber om tsarens välsignelse för den stundande telekomaffären med oligarken. Ett kort ja från Putin räcker – för tillfället.

Senare är Lars Nyberg på en skumbelyst restaurang i Tasjkent i Uzbekistan där han träffar Gulnara Karimova, diktatorsdottern som har stora diamantringar på alla fingrar. Hon sitter helt blasé omgiven av livvakter. Den tänkta middagen blir ett kort oengagerat samtal där hon snart lämnar krogen, i stället tar förhandlingarna vid med vd:n för det konkurrerande telekombolaget i Uzbekistan.

Om inte dessa episoder – som Hedelius återger – väcker tankar eller varningsklockor hos en svensk företagsledare, vad skulle? För Hedelius berättar Lars Nyberg för första gången om sin syn på korruptionen i Teliasonera. Den långe mannen pressas knappast in i något hörn. Vi är många som försökt.

Jag kan bara instämma i det som Hedelius berättar, att det inte varit riskfritt att granska korrupta män.

Hon konstaterar att en oligark påträffades död i Lettland. Eurasienchefen på Telia-sonera fick leva med beskydd under lång tid sedan hot och begravningskransar skickats till hans hem, och många fler har hotats. Jag har hört av journalistkollegor hur de förföljts av privatdetektivfirmor, själv har jag tagit emot mordhot.

Men den märkligaste attacken stod Lars Nyberg själv för. 2012 hade jag för affärstidningen Veckans Affärer avslöjat hur Teliasonera förvärvat telekomverksamhet av kungens svärson i Nepal, efter att denne hade beslagtagit bolaget från tidigare aktieägare. I Nepal pågick flera olika utredningar på grund av detta.

helskärm

Nyberg nekade till uppgifterna. Han hotade mig med en kostsam och långdragen rättsprocess – som jag antog Teliasonera skulle ta notan för. Till mitt försvar anlitades jurister för att förbereda för process – oräkneliga timmar och hundratusentals kronor gick åt. Men allt rann ut i sanden när Lars Nyberg sade upp sig.

Tre år har passerat sedan Nepal-avslöjandet. I boken medger Lars Nyberg att det nog låg till på det sättet i Nepal – han är inte helt säker. Tvärsäkerheten då han likt en pitbull bet sig fast i sin historieskrivning är i boken som bortblåst.

Nybergs sista vd-jobb blev spiken i kistan för en annars framgångsrik yrkeskarriär. Den mutmisstänkte – som det inte nämns i boken att han är – vill kanske tvätta sin byk?

Till sin hjälp försöker Nyberg få Hedelius att rikta sökljuset mot andra ansvariga: den forna vd:n och dåvarande styrelsen, den nya ledningen och dess styrelse, och inte minst – Alliansregeringen.

Det finns skäl att granska de förra regeringarnas roll i hanterandet av Teliasonera, att de intog en passiv roll, att de inte drog i handbromsen och inte ställde frågor om affärsrisker.

Hedelius fångar målkonflikten med politiker som försöker vinna veckans strid och mildra avslöjandet för dagen. Detta är en intressant och klockren beskrivning av ett smutsigt politiskt spel där folk slängs framför bussen när hela havet stormar. Särskilt om man vill förstå den unikt svenska modellen i konsten att inte ta ansvar: konsensusmodellen att söka förankring i beslut gör att alla kan ta åt sig äran för framgångar och ingen tar på sig konsekvensen av sina misstag. Den stärker också tesen att svenska staten inte ska äga börsbolag.

Men många kapitel återstår i denna historia.

Åklagare arbetar vidare och åtal kan väckas senare i år.

Dessutom meddelade Teliasonera nyligen att man ska sälja bolagen i Centralasien, just för att man inte kan komma till rätta med korruptionen. Men vem vill köpa? Att de samlade vinsterna ännu inte har kunnat tas med hem till Sverige lär avskräcka många.

Häromdagen, ytterligare en märklig omständighet, fick jag ett telefonsamtal från en utländsk investerare.

Bakgrunden är att Teliasoneras korrupta affärer även utreds av amerikanska justitiedepartementet. Korruptionslagstiftningen i USA är betydligt hårdare än den svenska och finansaktörer spekulerar i att bolaget kan få ett hårt straff. Aktiekursen skulle rasa.

Ett historiskt stort belopp är inte osannolikt när otillbörliga vinster från Centralasien – som man ännu inte fått ut – ska betalas, plus böter för att bolaget inte gjort vad banker i USA annars alltid gör: samarbetar och medger fel. Uppemot 4–6 miljarder dollar, alltså 50 miljarder kronor, är inte osannolikt, enligt spekulanten som undrar hur det kommer sig att ingen föreställt sig detta scenario.

Oavsett har ett svenskt, delvis statligt telekombolag, gått till näringslivshistorien. Den svenska modellen lär det talas om länge.

Emanuel Sidea