Ångestladdat

Anneli Jordahl

Anneli Jordahl om nya litterära trenden – psykisk ohälsa

Hur mår du, egentligen? Jo, svenska folket mår allt sämre psykiskt. Enligt landstingets folkhälsorapport för 2015 har depression och ångest blivit en folksjukdom i Stockholms län.

Under 2015 fick 11 procent av kvinnorna diagnosen depression eller ångest, och 5,5 procent av männen. Den största gruppen är i åldrarna 35–64 år, många jobbar inom vård, skola och socialtjänst. 

Det här är inte ett storstadsfenomen. Den psykiska ohälsan hos kvinnor är spridd över landet och intimt förknippad med ovärdig arbetsmiljö, dålig ekonomi och dubbelarbete i hemmen. Men intressant att notera är att hos fordonsförare, byggnads-  och anläggningsarbetare – de fysiskt utsatta yrkeskårer som är mest sjukskrivna – är psykiska problem en allt vanligare orsak till sjukfrånvaro.

Jag tror inte det är en tillfällighet att romaner, lyrik, pjäser och sakprosa om psykoser och psykiatrisk vård är en av årets litterära trender. Litteraturen brukar förvisso ofta gestalta livskriser och psykisk utsatthet, men i det här fallet är psykiatrisk sjukdom huvudtemat. Det syns bland andra hos skönlitterära författare som Malin Axelsson, Rickard Törnkvist, Ola Nilsson, Marie Norin, Anna Jörgensdotter och Sara Stridsberg.

Det nedlagda mytomspunna mentalsjukhuset Beckomberga i västra Stockholm återkommer som scen i flera verk: i idéhistorikern Karin Johannissons Den sårade divan, i Sara Stridsbergs drama Beckomberga som till formen skiljer sig från romanen hon gav ut i fjol. Och i Anna Jörgensdotters roman Drömmen om Ester där konstnären Ester Henning i början av 30-talet skrivs in på det nybyggda mentalsjukhuset som närmast var en storindustri i mentalvård.

Konstnärerna och författarna ligger ofta före politiker och myndigheter vad gäller att ringa in det mentala tillståndet i landet. Konsten är känselsprötet och lackmuspapperet som snabbt fångar mänsklig utsatthet i förhållande till det politiska och ideologiska systemet.

När alliansregeringen tog över makten 2006 lyckades de med omilda händer sänka de höga sjukskrivningstalen genom radikal försämring av sjukförsäkringen. Under en period minskade sjukskrivningarna, uttrycket ”gå in i väggen” försvann i det offentliga samtalet.

Nu skenar sjukskrivningarna igen. Den här gången är det de psykiska besvären som ökar mest.

Anna Odells omstridda Konstfackprojekt Okänd, kvinna 2009-349701 – som visas på Kulturhuset i Stockholm – lyfter fram hur utsatt en psykotisk person kan bli gentemot polis, läkare och vårdpersonal. Odells verk har också tryckts i bokform i Orosdi-Backs serie Svenska illustratörer och konstnärer.

Jag tänkte på Odells iscensatta psykos, byggd på tidigare egna erfarenheter, när jag hörde radiodokumentären Död i slutet rum. Om det upprörande fallet om ingenjören Sinthu Selvarajah som för ett år sedan drabbades av en psykos. Han misshandlades till döds av fem poliser på en sluten psykiatrisk avdelning.

År 1995 stängdes Beckomberga som en del av psykiatrireformen, med följden att många psykiskt sjuka levde som hemlösa i parker och källarutrymmen. En av dessa utsatta skulle kunna vara Paula i Ola Nilssons roman Isidor och Paula.

Isidor är tunnelbaneförare i Stockholm, ett yrke som har sina sköna stunder en stilla sommarmorgon och sina fasor: att suicidala människor ska hoppa framför tågen. Isidor är rädd att Paula ska vara en av dem, i värsta fall en dag då han sitter vid ratten. I Ola Nilssons skönlitterära värld har Stockholm blivit iskallt. En stad där många olycksbröder och -systrar går under, osedda av de stressat konsumtionsinriktade invånarna. Paula skaffar sig ett uthärdligt liv i ett pågående alkoholrus och tillfälliga besök på sjukhusens psykiatriska avdelningar. Där vilar hon ut i egen säng och lever upp som människa.

Prestationssamhällets extrema stress kan skada hjärnan och leda till psykoser. Om detta skriver romandebutanterna Malin Axelsson i Anropa och Rickard Törnkvist i Kanindansen. Kaniner och småtomtar intar betydande positioner i Törnkvists skildring av den utarbetade reklammannen Ruben Larssons psykos. Han bryter ihop på ett kundmöte med Mix Megapol och springer gråtande ut ur rummet. Föraktet för svaghet är en röd tråd. Liksom hur den sjuke dubbelbestraffas genom skammen: ”en liten skit som kostar samhället en massa pengar”.

Romanen är en feelgood-surrealism som får mig att tänka på Susan Sontags essä Sjukdom som metafor. Drabbad av cancer önskade hon sig sjukdomsskildringar som inte var mer skrämmande än själva sjukdomen i sig.

Grotesk humor finns också i Malin Axelssons surrealistiska inferno. Berättarjaget är en författare med hjärtesorger och vanmäktig ilska över patriarkatet. Hon lever på ett hotellrum i sällskap med ett gäng hårdkrökande burdusa apor. Tillsammans super de ned sig på krogar och barer. Kuriöst nog knyter Axelsson an till Anna Odell när hon skriver ”jag är en flicka, jag är okänd” och låter romankaraktären driva runt på stadens gator tom, besatt och förlorad. 

Metaperspektivet om den skapande kvinnan i en outsiderroll som psykiskt sjuk har beröringspunkter med Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester. Den obemedlade Ester Hennings rättmätiga vrede efter ett övergrepp samt hennes självhävdelse som konstnär tolkas som hysteri. ”Jag är den största konstnären” ropar hon och hamnar innanför lyckta dörrar för resten av livet. På Beckomberga lever hon under betydligt påvrare villkor än den välbeställda konstnären Sigrid Hjertén som blir servad med pannåer och färger. 

Den sistnämnas journaler från Beckomberga granskas i Karin Johannissons Den sårade divan. ”Är de galna?”, frågar sig Johannisson när hon också granskar författarna Nelly Sachs och Agnes von Krusenstiernas diagnoser och vistelser på Beckomberga.

Galenskapen blev ett medvetet identitetsbygge, visar Johannisson. Kvinnor har aldrig tilldelats något större svängrum för avvikande beteende. Mentalsjukhuset kunde därför fungera som en scen där konstnärerna kunde leva ut grandiosa identiteter och divalater. Kanske drivna av samma skäl som Anna Odell när hon under avslöjandet att hennes psykos var spelad förklarar idén: ”det här med offerrollen … och att kunna göra sig av med den.”

I dag råder det stor brist på psykologer, och där nöden är som störst väntar långa köer till psykiatrisk vård. Människor med tom plånbok och akut behov av terapeutisk hjälp tvingas lida i det tysta.

Internationellt sett har Sverige hyggliga arbetsmiljöer, (detta trots att en arbetare i veckan omkommit i sin yrkesutövning det senaste året). Men när det gäller den psykosociala arbetsmiljön är vi efterblivna jämfört med de övriga nordiska länderna. Myndigheter skiljer på kropp och själ och har tenderat att betrakta det psykiska välbefinnandet som en lyxfråga för den enskilde. 

Allt detta utreder Elinor Torp grundligt i reportageboken Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen. Hon granskar det så kallade Krokomfallet där en engagerad socialsekreterare bryts ned psykiskt av en dysfunktionell chef och begår självmord. Han blev en av de cirka 300 svenskar som tar livet av sig årligen på grund av mobbning i arbetslivet. 

Hur många faller ihop av yrkesstress i denna stund? I Marie Norins diktsamling 11.05.05-14.10.17 arbetar diktjaget inom den privata vården för psykiskt funktionshindrade. Hon bryter samman efter ett – på grund av personalbrist – fjorton dagar långt arbetspass.

Sverige toppar stressligan i Europa, skriver Elinor Torp. Och om människofientliga arbetsmiljöer har varit ett återkommande motiv i litteraturen de senaste åren så kommer nu de litterärt gestaltade konsekvenserna av den obefintliga personalomtanken. 

Litterära psykiska sammanbrott lär vi se mer av. En tröst i mörkret är att det genom historien visat sig vara konstnärligt fruktbart, och ge stort utrymme för fantasin.