Briljant, nattsvart

JENNY TUNEDAL läser Jonas Hassen Khemiris roman om Jonas Hassen Khemiri

helskärm

Jonas Hassen Khemiri är författare och bor i Stockholm. Hans första bok, Ett öga rött, marknadsfördes som "den första romanen skriven på tvättäkta Rinkebysvenska" och språket lät enligt någon recensent som när man "sänker ner en mikrofon" i valfritt invandrarområde.

På nittiotalet startade Khemiri det politiska nätverket Blatte For Life, där förorts-kids mötte innerstadskids, feminister förenades med dreadsaktivister, homos med heteros, anarkister med zapatister, blattar med blekansikten och iranier med araber och judar. BFL belägrade rasisterna i Sjöbo, bevakade Vivianne Franzén och startade bojkotter mot Expressen och Skara Sommarland. Det var tidigt nittiotal och revolution på gång.

Jonas Hassen Khemiris pappa kommer från Tunisien. Numera är han fotograf och bor i en lyxig loftlägenhet i New York. På sin femtioårsdag firades han med en överraskningsfest där några av gästerna var Bono, Sting, Naomi Klein, Salman Rushdie och Kofi Annan.

Khemiris andra bok är en biografi över pappan, skriven tillsammans med pappans barndomsvän Kadir, och består av de båda författarnas mejl till varandra, ett antal brev som pappan skrev från Sverige till sin vän i Algeriet, samt längre texter där Kadir och Khemiri turas om att berätta sina minnen av hjältepappan Abbas Khemiri, även känd som husdjursfotografen Krister Holmström.

Och allt jag skrivit hittills är fiktion. Det vill säga en del av den fiktion som är romanen Montecore. En unik tiger. Khemiri, som redan i sin första bok skrev in sig själv som en lång, blek och tjejig granne till huvudpersonen Halim, har i uppföljaren gått betydligt längre i sitt utforskande uppluckrande av fiktionens/illusionens/lögnens tunna gräns mot verklighet/minne/sanning. Montecore är en väv av förställningar, en litterär föreställning där autenticiteten fattar eld och språket är viga vita tigrar som kastar sig genom den brinnande cirkeln. Det är snyggt, så snyggt att det är svårt att slita blicken från, men samtidigt pågår mycket mer än form i den här romanen.

Berättelsen om "Jonas Hassen Khemiri" och hans pappa är en hårdare, mer rasande variant på den både skissartade och allt överskuggande skildringen av relationen mellan tonårstankesultanen Halim och hans svenskivrande pappa i Ett öga rött. Här är pappan frånvarande, han har gått så långt in i svennefieringen, blivit så upplöst, att han försvunnit från sin son och bara existerar som den internationelle superhjälte Karim fabulerar om i sina mejl. Karim och Jonas möts i ett bokprojekt som handlar om att återupprätta pappan, både som den suverän han borde varit (Karims projekt) och som den kämpande, men svekfulle pappastackare han var (Jonas projekt). Ytterst handlar det nog om förlåtelse. Att man måste förlåta sin pappa.

Och sig själv, för att man svikit honom.

Det man däremot inte kan förlåta är resten av världen, till exempel det jävelrasistiska Sverige som pågår och pågår. Montecore lägger inga fingrar emellan i gestaltningen av det strukturella förtryck som riktar sig mot människor som kommer från, eller är släkt med, personer från andra länder, och dess konsekvenser på alla nivåer. Karim skriver: "Ibland noterade jag det som att Söderfolket i sanning njöt av att poängtera varje avgörande differens mellan "förorten" och "innerstaden".[...] Och ibland rågades jag, liksom din far, till frustration av folks konstanta ambition att fokusera på differenser mellan människor." Här finns också Vams rasistklotter, Lasermannen, Refaat el-Sayeds uppgång och fall ( "och pappor mumlar: Detta land är mig mycket bisarrt, först är man arab och sen blir man årets svensk och sen blir man arab igen") - det sista leder till pappans beslut att bara prata svenska. "Pappor växlar språk. Pappor krymper en aning.[...] Pappor lär sig allt som finns att kunna. Men ändå. En enda felaktig preposition är allt som behövs. Ett enda "ett" som borde varit ett "en". Sen deras sekundlånga paus, pausen som dom älskar, pausen som visar att hur mycket du än försöker kommer vi alltid, ALLTID att genomskåda dig."

Det Jonas Hassen Khemiri gör är inte bara att skildra rasismen då och nu. Han undersöker dess mekanismer och strategier, samt möjliga motstrategier, han diskuterar och driver hårt med olika former av rasism, och han skriver framför allt fram en text där det förment autentiska, sanna och givna står fram i all sin grälla ihålighet av fabrikation, förväntan, fördom.

Montecore är en väldigt lättläst bok. Man slukar den. Karim varnar tidigt Jonas för "läsarens tristess", och som för att till varje pris undvika att tråka ut läsaren (och sig själv?) har Khemiri späckat sin roman med språkliga extravaganser - som Karims suveränt fransk-engelsk-arabisk-preciösa svenska - humoristiska iakttagelser och anekdoter. Det finns inte en död minut, berättarglädjen står högt i tak. Bitvis hotar allt det briljanta och förtjusande nästan att skymma romanens nattsvarta botten, den stora sorg som för mig är romanens hjärta.

Verklighetens Montecore är en vit tiger som tillhör illusionisterna Siegfried och Roy och lever i Las Vegas. Siegfried och Roy föder upp tigerungar som de sedan tvingar till shower och instängdhet i ett helvete av glas och mosaik på ett casino. En dag för snart tre år sedan dödade Montecore nästan Roy under en föreställning. Han högg den hand som födde honom. Kanske fanns det ingen frihet i det. Kanske var det bara ett svek.

Roman

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)