Konst har ingen kvalitet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-31

INPASSET amatörer

Naturligtvis har de rätt båda två. Jasenko Selimovic ( Aftonbladet 26 augusti) när han pekar på det orimliga i att reducera alla skillnader mellan olika estetiska omdömen till en fråga om kön, klass eller etnicitet. Och Malin Krutmeijer (23 augusti) när hon skriver att ”kvalitet” ofta blir ”ett klent definierat bra-ord att använda för att slå in öppna dörrar”. Ja, ni känner till positionerna: objektivism mot relativism, ”elitism” mot ”amatörism”, höger mot vänster. Same procedure as every year.

Och det är kanske bra det, men vad som någon gång borde uppmärksammas är den outtalade enighet som ligger till grund för oenigheten. Man kan ana den i det ord man bråkar om: ”kvalitet”. Ekar det inte av en helt annan diskurs? Kött av högsta kvalitet! Nya EU-regler för kvalitetsmärkning! Don Quijote, en roman av hög kvalitet! Nja, kanske inte riktigt.

För poängen är att begreppet kvalitet inte hör hemma i någon estetisk diskurs utan i en ekonomisk, där saker och ting värderas med avseende på hur bra de lever upp till en användares krav. Diskmaskiner har hög eller låg kvalitet, konstverk har det inte. När ordet allt oftare tas i bruk i kulturdebatten är det i sig en indikation på hur nyttoorienterad och grund hela konstsynen har blivit. Striden som sådan bekräftar det faktum att kultur har kommit att handla enbart om att tillfredsställa ett borgerligt behov. Som läsare/åskådare/lyssnare/konsument ska man, som det heter, ”få ut något” av den kultur man konsumerar. Det är här kvalitet växlas in i kvantitet: får man ut mycket är kvaliteten hög, får man ut lite är den låg.

Men om konsten har någon kvalitet så består den i att den saknar kvalitet. Det är i själva verket därför det behövs kulturpolitik, kritiker, sakkunniga, konstnärslöner. Och politiker som håller sig på armlängds avstånd.

Anders Johansson